Här och nu

Det här med att leva här och nu har jag för första gången fått uppleva på riktigt. Det är helt omöjligt att tänka framåt just nu. Att tänka på vad vi ska äta till middag idag känns långt bort. Att tänka på vad vi ska göra imorgon finns inte på kartan. Det enda som existerar är här och nu. Och det är nog det enda tecken jag kan se just nu som visar att allt inte står rätt till. Vi är båda på rätt bra humör, förutom de korta stunderna vi bryter ut i gråt. Vi skrattar och ler tillsammans.

Ingen av oss kan förstå det här. Att det kunde bli på det här viset. Sambon googlar lösningar hela dagarna, det måste finnas något vi kan göra. Själv har jag snöat in mig på bröllop. Jag läste en del om adoption och de flesta länder kräver något års äktenskap innan man får adoptera. Någonstans känns det som det enda jag kan påverka just nu. Gifter vi oss tar vi ett steg åt rätt håll. Men det var ju inte riktigt såhär man drömde om bröllop förut. Och förmodligen tänker jag så mycket på det bara för att jag klamrar mig fast vid de hopp som finns. Helst vill jag att vi gifter oss i höst för att inte slösa någon tid.
Jag förstår ju att det här är tillfällig sinnesförvirring och behöver nog bara låta tiden gå, för att få lite distans och klarhet i allt. Sambon ser helt uppgiven ut när jag säger att jag googlar bröllop. Hans reaktion är förmodligen den vettiga i sammanhanget.

Vi var båda på våra jobb igår. Ingen av oss var riktigt närvarande. Som sambon skrev i ett sms till mig, man kände sig som ett spöke eller en vålnad som driver runt. Otroligt svårt att fokusera. Svårt att känna någon som helst mening med att sitta på jobbet. Svårt att få något vettigt gjort. Omöjligt att läsa längre texter för inget går in. Vissa stunder var gråten så nära av att jag fick gå en sväng, snabbt, bort.

Böcker hjälper. Vi båda läser böcker för att glömma. För att leva i en annan värld för en stund.

1 Min längtan :

skriven

Låter väldigt tungt och jag försöker läsa i bloggen vad som är orsaken till er barnlöshet.
Kanske kan donation utomlands vara lösningen?
Tänker på er och hoppas att det finns någon lösning!
Kram

Svar: Vi har valt att inte prata om orsaken. Ingen utom vi själva (och läkarna såklart) vet varför. Ja, vi har faktiskt kollat en del på det. Danmark har en fin klinik utan väntetider. Så när vi har sista provsvaret får vi ta ställning till det på riktigt. Kram! <3
Mom to be

2 maria:

skriven

Förstår beskrivningen som spöken. Det är ju trots allt ett besked ni har fått där man har rätt att känna precis hur som helst och hantera det hur som helst. Och där det är svårt att fokusera och bara "leva på". Fint att ni både skrattar och gråter tillsammans så att ingen av er känner sig ensam i situationen. Stor kram! <3

Svar: Precis, tror att alla hantera det på olika vis och alla sätt och alla känslor är helt okej. Tar man sig igenom dagarna så har man klarat det rätt bra. Vi har reagerat väldigt lika på det här, vilket gör att vi har kommit närmare varandra också. Ja, det känns bra att vi kan göra det. Tack för din kommentar! Kram! <3
Mom to be

3 Fru Infertil:

skriven

Åh kära du... Jag är ledsen för er skull. Vilket ofattbart tungt besked. Klart det är omtumlande och chockartat, särskilt när ni inte verkar fått fullständigt besked ännu utan fortfarande är i ett limbo. Först när man vet, kan man fundera på nästa steg, tror jag. Fullt begripligt att du funderar som du gör på giftermål och annat. Egentligen är det ju otroligt rationellt i sammanhanget, och lika vettigt som din mans reaktion, tänker jag. Var snälla mot er själva. <3

Svar: Ja, tungt och otroligt svårt att ta in. Precis, svårt att ta ställning innan man har alla besked, svårt att planera och faktiskt lite svårt att prata om när vi ser lite olika på hur vi ska lösa det. Vi vill knappt nämna det för att allt är så tungt och vågar inte fråga varandra rakt ut då man är lite rädd för vad den andre vill. Tänk om vi inte ser likadant på fortsättningen? Vad gör man då? Du har helt rätt tror jag, båda reaktionerna är lika okej och vettiga. Gäller bara att försöka reda ut vad som passar oss bäst. Sedan jag läste din kommentar om att vara snälla mot varandra så har jag tänkt på det varje gång jag varit nära på att slänga ur mig något tokigt (hjärnan är ju inte alltid på bra humör), ett mycket bra råd! Tack för din kommentar! <3
Mom to be

Kommentera här: