Äntligen kom dom, tårarna..

De senaste veckorna, eller egentligen sedan vi fick remissen skickad till kliniken, har jag känt för att gråta. Få gråta ut, låta känslorna rinna ner för mina kinder. Men dom har vägrat komma. Tills jag berättade för min syster...

Då, äntligen, kom dom! 

Jag känner att locket har legat på nu i flera veckor, jag har förträngt att vi faktiskt går igenom detta. Glömt alla gånger vi hoppats och kämpat, alla månader vi kastat oss in i allt ännu en gång för att nå våran dröm, alla gånger vi besvikna insett att "nej, inte den här gången heller". All sorg. All orättvisa man känt. Alla "varför?!". 

När jag berättade för henne så kom allt tillbaka. Insikten i att det är jag som sitter här och berättar om ett helvete jag aldrig hade föreställt mig innan. Något man har hört andra gå igenom men aldrig riktigt förstått vad det innebar. Jag var inställd på att det kunde ta tid, men någonstans trodde jag ändå att vi skulle lyckas själva. 

Jag tänkte tillbaka på saker som hände för ett år sedan, hur jag hoppades då men ändå tyckte att det började bli lite jobbigt, varför gick det inte? (Då hade vi försökt i nästan ett halvår)
Nu sitter vi här, ett år efter dessa tankar, fortfarande utan plus. 

Det börjar bli många gånger nu, som det inte gått vägen.

Jag försöker känna in sorgen. Tänker att det kan vara bra att bearbeta detta INNAN IVF-behandlingen. Men hjärnan byter ämne direkt. Det går liksom inte att känna. Kan det vara en försvarsmekanism? "Nejnej, tänk inte på det där nu, det gör alldeles för ont hörrudu!" 

Jag har börjat fundera på yoga och meditation. Läste på Michaela Fornis blogg om hur hennes tårar rann under meditationen. Det lät underbart, tycker jag. Tänk att få känna så starkt, få vara närvarande i sina känslor. Få hitta någon sorts balans i livet. Hitta ett inre lugn.
Har ni någon erfarenhet av yoga och meditation?
1 m a r i a:

skriven

Det kan vara skönt när tårarna till slut kommer. Själv kan jag gå i flera dagar och känna att jag behöver få ur mig det, och det som funkar för min del är att slänga på en Disney-film, något oortodoxt kanske... Jag har inte provat någon form av yoga eller så själv, men jag kan mycket väl tänka mig att det är skönt. Har testat tai-chi en gång i världen (mysigt!) och avslappningsövningar, och jag tänker att det helt klart är ganska skönt :) Kram!

Svar: Disneyfilm var ju ett bra tips! :) det tror jag kan funka på mig också :) okej, avslappningsövningar ska jag försöka mig på, det låter härligt :) kram!
Mom to be

2 Anonym:

skriven

Skönt att få berätta för nära och på det sätter gråta ut 💙 jag själv har problem med att få barn, skulle vilja läsa om vad er diagnos är och följa er resa mot plusset

Svar: Ja, det var skönt att få gråta ❤️ tyvärr kommer jag inte berätta om varför, det känns för privat. Men hoppas att du hänger med ändå! Och lycka till med din egen resa! Kram
Mom to be

3 Fru Infertil:

skriven

Åh, detta kunde vara skrivet av mig för ganska exakt ett år sedan, då jag stod inför min första ivf-behandling och fick datum satt till augusti då vi inte hann före sommarstängningen. Precis så var det. Jag grät aldrig, och förträngde det hela. Jag tror det garanterat är en försvarsmekanism. För mig var det det, att släppa fram det där djuriskt existentiellt mörka kan väl aldrig vara bra, tänkte jag, och körde på. När folk frågade hur jag mår svarade jag, att herregud, tror du att jag orkar känna efter det eller? Numera svarar jag att "det är mycket tungt". För det är vad det är. Mycket tungt.

Tårarna kom till slut i ett samtal med min bror för något år sedan och de chockade mig. När jag hörde mig själv säga orden till en nära familjemedlem, blev de sanna för mig och jag hörde mig själv utifrån. Ur hans perspektiv på nåt vis. Va, är det jag som ringer och säger att jag ska göra en ivf-behandling, han har ju vetat att vi försökt och att det inte gått men herregud, herreGUD, detta har verkligen SKITIT sig, vi är BARNLÖSA, vi ska göra en IVF, vi har ett DATUM, detta HÄNDER!!

Så jag tror jag förstår precis hur du menar. Sedan dess har det inte varit en öppen kran av känslor, det orkar jag inte, men helt klart fler tårar och jag har nu insett hur vi har det. Jag startade bloggen "Fru Infertil" lite raljant nästan, för jag trodde jag skulle blogga ett tag om hur dumma och oförstående alla är, om normer kring barnlöshet, och sen bli gravid. Trodde aldrig "Fru Infertil" skulle bli en IVF-blogg, så var det verkligen inte tänkt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag undviker yoga (fast jag är medlem i en yogastudio) ganska ofta börjar jag nämligen gråta och jag vill ha kontroll över min gråt hemma. Men mediterar gör jag periodvis och försöker göra mer, det gör mig aldrig ledsen. Här är vi alla olika. För egen del ser jag ingen direkt poäng i att släppa ut sorgen. De gånger jag släppt ut den är den så rå och mörk så jag tycker den kan få ligga där ostörd. Jag förnekar den inte, men jag väljer att inte gå in i dess rum så ofta, utan stannar i hallen, kan man säga. Men igen, alla är vi olika och sörjer olika så här finns inga rätt eller fel!

Oj detta blev långt, men ditt inlägg väckte minnen i mig, så jag ville dela med mig... Hoppas OK. <3

Önskar dig lycka till!

Svar: Självklart är det ok! ❤️ din kommentar betyder mycket, det är skönt att få höra att man inte är ensam i sina tankar och känslor!
Jag hittade din blogg för ett tag sedan och brukar läsa upp/be sambon läsa dina inlägg för att han lättare ska förstå mig. Du förklarar så bra hur det känns! Jag kan verkligen känna det genom din text.

Ja, det går upp för en på något vis. Det blir på riktigt. Man sitter där och berättar om något man aldrig hade kunnat föreställa sig innan.

Intressant att höra! Jag hade inte heller i tankarna att det skulle bli tal om IVF. Jag hade väl någon idé om att vi kanske får kämpa några månader, sedan blir det här en lycklig blogg med barnbilder och rosa moln. Ja, tänk så annorlunda det kan bli, jämfört med vad man föreställt sig...

Förstår känslan av att vilja ha kontroll över tårarna. Jag kanske får börja yoga lite hemma. Känna in, se om det funkar. Meditation låter väldigt intressant. Följer du någon form av app? För mig är det så nytt så känns som att jag kan behöva vägledning :)

Ja, sorg är ju väldigt individuellt. Men tack ändå för att du delar med dig! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska gräva ner mig i den eller låta den ligga. Jag är lite rädd att den blir så mycket större om jag låter den vara... Att det blir ohanterligt den dagen det rinner över. Samtidigt som det kanske är bättre att vänta ut än att gräva ner sig nu, när man ändå kan leva hyfsat normalt. För tillfället är vi som lite mitt emellan. Väntar på att få komma till kliniken och vet att det inte är någon större vits med att lägga för mycket energi på det själva innan dess. Så just nu är det ändå hanterbart... Svårt läge.

Tack för din kommentar och heja er! Jag hoppas så för er! ❤️
Mom to be

Kommentera här: