Skönt att få berätta för nära och på det sätter gråta ut 💙 jag själv har problem med att få barn, skulle vilja läsa om vad er diagnos är och följa er resa mot plusset
Åh, detta kunde vara skrivet av mig för ganska exakt ett år sedan, då jag stod inför min första ivf-behandling och fick datum satt till augusti då vi inte hann före sommarstängningen. Precis så var det. Jag grät aldrig, och förträngde det hela. Jag tror det garanterat är en försvarsmekanism. För mig var det det, att släppa fram det där djuriskt existentiellt mörka kan väl aldrig vara bra, tänkte jag, och körde på. När folk frågade hur jag mår svarade jag, att herregud, tror du att jag orkar känna efter det eller? Numera svarar jag att "det är mycket tungt". För det är vad det är. Mycket tungt.
Tårarna kom till slut i ett samtal med min bror för något år sedan och de chockade mig. När jag hörde mig själv säga orden till en nära familjemedlem, blev de sanna för mig och jag hörde mig själv utifrån. Ur hans perspektiv på nåt vis. Va, är det jag som ringer och säger att jag ska göra en ivf-behandling, han har ju vetat att vi försökt och att det inte gått men herregud, herreGUD, detta har verkligen SKITIT sig, vi är BARNLÖSA, vi ska göra en IVF, vi har ett DATUM, detta HÄNDER!!
Så jag tror jag förstår precis hur du menar. Sedan dess har det inte varit en öppen kran av känslor, det orkar jag inte, men helt klart fler tårar och jag har nu insett hur vi har det. Jag startade bloggen "Fru Infertil" lite raljant nästan, för jag trodde jag skulle blogga ett tag om hur dumma och oförstående alla är, om normer kring barnlöshet, och sen bli gravid. Trodde aldrig "Fru Infertil" skulle bli en IVF-blogg, så var det verkligen inte tänkt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Jag undviker yoga (fast jag är medlem i en yogastudio) ganska ofta börjar jag nämligen gråta och jag vill ha kontroll över min gråt hemma. Men mediterar gör jag periodvis och försöker göra mer, det gör mig aldrig ledsen. Här är vi alla olika. För egen del ser jag ingen direkt poäng i att släppa ut sorgen. De gånger jag släppt ut den är den så rå och mörk så jag tycker den kan få ligga där ostörd. Jag förnekar den inte, men jag väljer att inte gå in i dess rum så ofta, utan stannar i hallen, kan man säga. Men igen, alla är vi olika och sörjer olika så här finns inga rätt eller fel!
Oj detta blev långt, men ditt inlägg väckte minnen i mig, så jag ville dela med mig... Hoppas OK. <3
Önskar dig lycka till!
skriven
Det kan vara skönt när tårarna till slut kommer. Själv kan jag gå i flera dagar och känna att jag behöver få ur mig det, och det som funkar för min del är att slänga på en Disney-film, något oortodoxt kanske... Jag har inte provat någon form av yoga eller så själv, men jag kan mycket väl tänka mig att det är skönt. Har testat tai-chi en gång i världen (mysigt!) och avslappningsövningar, och jag tänker att det helt klart är ganska skönt :) Kram!