Vår väg till ett barn

Kände mig odödlig i fredags förmiddag. Så glad helt plötsligt. Kände att inget kunde få mig ledsen den dagen. Log, skrattade, orkade se människor i ögonen när jag pratade med någon (insåg då att jag aldrig riktigt ser någon i ögonen längre). Kände mig lättare.

Tills jag såg om lastbilen på nyheterna. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Jag trodde först att någon blivit sjuk och kört av vägen, typ. Men insåg sedan att det var med vilje. Fruktansvärt!

Senare på kvällen pratade jag med sambon om hur han kände kring det bokade mötet med kliniken och eventuell behandling väldigt snart (han har tidigare fått panik av tanken på att börja innan semestern då han varit inställd på operation och att den kunde hjälpa). Han visste inte riktigt vad han kände, han var lite fundersam på hur man i så fall gör med donator. För honom är det viktigt att donatorn är "lik" honom. Liknande hårfärg, ögonfärg m.m. 

Det här var inget jag hade reflekterat över när kliniken ringde. Så min reaktion blev att jag blev ledsen. Inte över att han kände så, det är fullt förståeligt, men att den eventuella behandlingsstarten kanske inte var lika säker längre. Grät ordentligt. Så mycket som behövde komma ut.

Efter att ha fått fundera lite mer inser jag ju att vi förmodligen matchas ihop med den tillgängliga donator som ligger närmast. Det går ju som inte att vänta in en som uppfyller allt, det kan ju ta flera år. Så jag är väl lite lugnare nu.

Men det där tog mig ner på jorden igen. Vilket jag både är glad och ledsen över. Jag tänkte att jag nu kunde få vara glad fram till mötet med kliniken. Kanske hela huvudet skulle kunna vara över ytan för en stund. Så det är jag ledsen för. Nu är jag tillbaka till det vanliga läget, smått avstängd.

Samtidigt är jag "glad" för att jag gick tillbaka till det vanliga. Det var svårt att tygla hjärnan i fredags. Jag började direkt drömma om sommaren. Tänk om jag är gravid i sommar? Kommer jag kunna dricka alkohol på bröllopen vi är bjudna till? Hur ska jag smyga med det? Den där spjälsängen jag tittat på varenda gång vi varit på ikea ploppade upp i huvudet... 

Jag vill inte drömma iväg för mycket. Vi har gått på några nitar senaste 1-2 åren och innan vi har påbörjat behandling kan vi inte vara säkra på om/när det blir.

Jag fick några insikter i fredags i hur dåligt vi faktiskt mår. Samtidigt som jag är glad att hjärnan stänger av tillräckligt för att livet ska rulla på ändå. Och att tiden faktiskt går ganska snabbt när man stänger av. Tiden skulle krypa fram nu om jag hade varit lika glad och förväntansfull som i fredags.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till förutom att det känns ok just nu. Räknar ner till nästa vecka men tycker inte tiden går sakta heller.