"Bakis"

Just nu ligger jag i sängen, klarvaken. Bredvid mig sover sambon och bredvid mitt huvud sover ena katten, den andra katten sover tungt på en filt på golvet. Det är lugnande på något vis.


Problemet är alla tankar som snurrar. Det är som att vi båda blev lite "bakis" av besöket på kliniken. Jag har känt mig utmattad och trött sedan vi kom hem. Jag är ju glad för att vi är igång men ändå låg på något vis.

Jag tror det handlar om att rädslan kryper sig på igen. Medan vi var i väntan så kunde inget riktigt hända. Inga försök gick åt och inga jobbiga misslyckanden kunde vi råka ut för. Nu är det plötsligt på riktigt.

Kliniken ringde upp mig igår. Dom har inte matchat donator än men dom sa att det är grönt att köra. När min mens kommer ska jag ringa upp dom, då skickar dom en remiss till hemorten för ett VUL på runt dag 11 efter mensens första dag. Då ska dom mäta det ägg som förhoppningvis håller på att växa till sig. Utifrån det bestämmer dom när jag ska börja med ägglossningstester.

Det känns som att dagarna med ÄL-tester blir dom jobbiga. Det gäller ju att inte pricka en helg nu. Jag försöker tänka att det vore högst osannolik att varje ägglossning skulle pricka en helg, men jag skulle så gärna vilja få komma dit en första gång. Få prova på det här på riktigt. Det här kommer ju vara vår största chans hittills att bli gravid.

Jag har vågat mig på att tänka att vi kommer lyckas någon gång. Jag tänker att jag måste tillåta mig själv att tänka så just nu. Försöka bygga upp en tro på det här igen. Jag kommer ALDRIG ta det för givet, men jag måste åtminstone våga hoppas.

En vän och min chef frågade hur besöket hade gått. Vi har bestämt oss för att inte berätta om behandlingen så jag ljög för dom. Vilket känns hemskt. Jag hoppas verkligen att dom kan förstå varför när jag väl berättar. Dom tror att jag måste lämna fler prover innan vi får börja och att det därmed dröjer ett tag till. På något vis känns det inte rätt att berätta. Sambon tyckte att man ju inte berättar när man har sex för att bli gravid, så varför berätta nu. Det ligger väl något i det. Det här känns för privat. Och jag tror att vi på något vis vill ha det för oss själva. Att få göra insemineringen, vänta på resultatet, ta ett test, gråta eller bli glada. Göra allt sånt ifred, utan någon som undrar hur det går (även fast det betyder allt att dom bryr sig). Min familj vet inte ens om att vi träffat kliniken. Jag förmår mig inte att berätta.

Vi är glada och förväntansfulla samtidigt som vi är rädda och oroliga. Jag tänker att det kanske är viktigt att berätta om alla krockande känslor man har i allt det här. Alla känslor är okej. <3

0 kommentarer