Vår väg till ett barn

Undersökningen imorse gick väldigt smidigt. Proffsig läkare gjorde att det kändes rätt ok ändå. Jag fick göra ett VUL och han berättade hela tiden vad han såg. Han mätte hinnan (heter det så?) i livmodern, mätte äggstockarna, visade svarta runda prickar som han sa var ställen äggen kom ifrån (minns inte exakt vad han kallade dom, äggreserver?), visade äggledarna osv. Väldigt mycket mer utförligt än de VUL jag gjort tidigare. Han tyckte allt såg bra ut.

Vi diskuterade min mens och hur långa cykler jag har. Jag glömde nämna att jag alltid börjar blöda flera dagar innan mens och får nu lite ångest över det. Får nog ta upp det nästa gång vi pratar med dom. Han frågade mer om oss och antecknade hårfärg, ögonfärg, längd och vikt på oss båda. Han berättade ingående hur och var spermier möter ägg. Han berättade hur dom väljer ut donatorer och hur noggranna dom är i urvalet, att donatorns syfte är rätt. Han gav exempel på hur man kan berätta för barnet om hur det blev till. Han berättade om behandlingen och alla steg i den. Sedan sa han säkert fler saker men känner att jag inte minns allt just nu.

Han sa i alla fall att eftersom mina undersökningar sett bra ut och att det inte verkar vara stopp i någon äggledare så har dom beslutat att börja med insemination. Då min mens är regelbunden så vill han prova helt ostimulerat. Inga piller eller andra mediciner. Endast ett VUL på dag 11 i menscykeln och ägglossningstester för att se stegringen. Det som känns lite oroväckande är att dom inte gör det på helgen, varken lördag eller söndag. Oddsen att träffa en helg är ju lägre än en veckodag men 2 stängda dagar av 5 känns ändå mycket. Jag tror att vi får vara inställda på att det KAN hända och bara hoppas att det inte blir så. Jag känner mig också lite tvådelad till att köra ostimulerat. Jag vill ju maxa chanserna men samtidigt känns det skönt att låta kroppen slippa extra hormoner. Jag får lita på läkaren helt enkelt.

Jag frågade när han tror att vi kan börja. Han sa att det beror på när mensen kommer osv. Jag sa att den borde komma om en vecka ungefär och frågade om vi då kan köra på kommande ägglossning. Han svarade att det borde gå! Det dom ska göra först är att hitta en matchande donator och det verkar kunna gå ganska snabbt, så han trodde det var fullt möjligt att hinna med. Här någonstans övergick nervositeten till glädje! Tänk, om ungefär en månad KANSKE vi är där igen och gör ett första försök! 

Vi avslutade dagen med psykologbesöket. Hon sa att hennes mål med samtalet var att ta reda på om det var ett övervägt eller förhastat beslut att gå på donation. Hon avslutade med att hon verkligen kände vår barnlängtan och att hon kände att vi har tänkt igenom detta noga. Hon tryckte också på hur viktigt det är att berätta om det här för barnet så tidigt som möjligt, gärna vid 2-3 års ålder men gärna ännu tidigare. Allt för att göra det så odramatiskt som möjligt. Får barnet veta det tidigt så brukar det i regel kännas mycket bättre hos barnet. Det blir ingen stor grej av det och barnet kommer alltid att ha vetat, ingen överraskning alls.

Vi stannade till på ett apotek idag och köpte ägglossningsstickor. Sambons idé, så stolt över hur han hanterar detta. Nu känner vi oss redo att starta!