Läkarbesök på företagshälsovården

Det har varit rätt tyst här på sistone. Kanske både för att jag inte haft så mycket att skriva, och för att jag har försökt koppla bort allt det här för en stund. Jag märker direkt att stressnivån går upp nu när det är dags att ringa samtal till kliniken igen. Det blir mycket för huvudet och kroppen minns hur det var i våras, så jag faller snabbt tillbaka.
 
Förra veckan träffade jag läkaren på företagshälsovården igen. Jag ville ta upp min plan med honom. Tyvärr gick det inte så bra som jag hade hoppats. Han kan inte sjukskriva mig i förebyggande syfte och han behöver en diagnos på mig för att kunna sjukskriva mig mer än två veckor, vilket kanske låter rimligt såhär i efterhand men ändå lite dåligt eftersom det borde kosta mer pengar att folk blir sjukskrivna när det redan är försent. Men, det är som det är och inget jag kan påverka just nu. Dock var det jobbigt att höra. En deltidssjukskrivning skulle verkligen kunna hjälpa mig att hålla mig över ytan. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag tänker i alla fall inte tjura på och försöka jobba in varenda timme jag missar, det orkar jag bara inte. I så fall får jag backa på flexen, så får dom dra av tiden på min lön. Alternativet är att ta tjänstledigt typ 20% men det förlorar jag ännu mer pengar på, så jag får se hur jag gör.
 
Han tyckte inte heller att det var ett bra alternativ att åka till kliniken för VUL. Han tycker att jag förlorar mycket tid. Han tryckte också på att det egentligen inte är mitt problem att det strular med remisser, även om det är jag som drabbas. Jag kommer inte kunna släppa det, eftersom dom där jäkla ultraljuden betyder allt för mig just nu, men jag ska försöka prata med kliniken och med gynmottagningen för att se om det finns något dom kan göra för att säkerställa att remisserna kommer fram.
 
Efter att ha varit där mådde jag direkt väldigt dåligt igen. Jag var arg och ledsen. Jag grät i bilen och jag kände att jag lika gärna kunde krocka eller något, jag föll tillbaka i den likgiltiga känslan till livet. Det är tur att sambon är lite stabilare, han hjälpte mig på fötter igen. Innan dagen var slut mådde jag bättre och kände att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt ändå.
 
Läkaren tryckte mycket på hur viktigt det är att jag behåller lugnet nu. Kroppen vet exakt hur man gör för att stressa, jag måste bryta mönstret. Jag får inte låta något utifrån stressa mig. Ingen chef, inga kollegor. Han tyckte att jag hade nog stress i mig kring det vi går igenom, så något mer på det får jag inte ta åt mig av. Han sa att han fortfarande ser mig i en sorts rehabfas, alltså måste jag fortsätta vara snäll och ha tålamod med mig själv. Han vill att jag fortsätter ta 30min promenader varje dag (får bli lite skärpning här). Att jag försöker få hjälp av chefen att hitta en rimlig nivå på jobbet och att jag behöver tydliga arbetsuppgifter.
 
I överlag mår jag rätt bra nu. Känner mig inte alls lika mörk inombords. Jag kan skratta och le utan att det känns fejkat och jag är på riktigt ganska glad. Jag jobbar hårt med att hålla stressen borta och försöker ta det lugnt i allt jag gör. Ibland lättare sagt än gjort men det går ändå bättre än jag trodde.
 
Tanken var att skriva om behandlingen här också men det blev så långt, det kommer ett nytt inlägg om det!
 
 
0 kommentarer