Så redo man kan bli

Den här semestern har verkligen fått mig att slappna av. Att komma tillbaka, få ny energi, kanske inte alla 100% men åtminstone inte slutkörd längre.


Jag har fått tillbaka känslan av att vara så himla redo för ett barn. Det känns som att min kropp bara skriker efter ett barn att bära, som om det inte går att bli mer redo än såhär. Förstår ni hur jag menar? Har ni känt så?

Min inställning har också blivit bättre. Jag börjar tro på det igen, tro på att vi ska lyckas. Såklart att det pendlar lite men oftast känner jag att det kommer ordna sig. Vi fixar det här. Vi har en plan (den i förra inlägget), om tre (eller egentligen två då klockan är snart morgon) dagar ska vi ringa kliniken för att meddela om när mensen kommer (vilket jag dock inte vet än) och ställa några frågor kring hur mycket av allt som vi kan göra hos dom. En vecka efter det ska vi få vår behandlingsplan. Därefter väntar vi bara in mensen, sedan kör vi (om jag förstod det hela rätt).

Sommaren har gått så sjukt fort. Det kändes länge att vänta när vi avbröt i våras men tiden har slagit alla rekord, helt plötsligt är vi här, med bara några få dagar kvar tills allt drar igång igen. Blandade känslor över jobb och allt annat men det borde kunna bli hanterbart om jag bara får till en deltidssjukskrivning under behandlingen. 

Den här gången ska jag sätta mig själv först. Skit samma att jag inte presterar som vanligt på jobbet osv, det är så väldigt mycket viktigare att må bra!

1 kommentar
Linnea

Hur har det gått?

Svar: Knåpar på ett inlägg nu, kommer snart upp :)
Vår väg till ett barn