Vår väg till ett barn

Råkade visst bli en liten paus från bloggen, det var inte riktigt meningen. Energin har inte funnits.

 

Hur som helst, vi hade ju vårt telefonsamtal med kliniken förra veckan. Det blev ett bra samtal tycker jag. Läkaren gick igenom hur en IVF-behandling går till. Vi ställde en del frågor och han berättade vilka sprutor jag skulle ta osv. Han lugnade mig gällande äggplocket och vi bokade in en tid för sprutgenomgång på kliniken i nästa vecka.

 

Han tyckte det lät klokt att gå över på IVF nu, istället för insemineringar. Oddsen är bättre med IVF, man hopppar över några steg i processen, eller man kontrollerar dom på ett annat sätt. Spermierna behöver inte leta sig upp genom äggledare, embryot lever när man sätter tillbaka det osv.

 

Han bekräftade att vi har två IVF-försök kvar (använt två inseminationer) och att det ingår så många återföringar som vi kan få ihop. Det beror såklart på "utdelningen" från behandlingarna.

 

---

 

Jag är på något vis nöjd över den paus vi har nu. Den behövs. Det är galet vilket liv vi lever ändå. Vi jobbar, vi går på ett eller flera läkarbesök varje månad, vi bollar vår framtid med en klinik och vi försöker samtidigt leva som vanligt. Vi drömmer om ett liv som en familj på fler och är samtidigt rädda att ens lägga för mycket hopp i det. Vi försöker reda ut hur vi ska göra om vi behöver lägga ut egna pengar, låna upp huset? Sälja huset? Privatlån? Låna av föräldrar? Hur mycket pengar kan det tänkas handla om i slutändan? Vill vi ha syskon kommer det garanterat kosta pengar, kommer vi ha råd med det? Ska vi bara vara nöjda och glada om vi åtminstone får ett barn?

 

Och kanske det värsta av allt. Ensamheten som kryper sig på allt mer. Jag är tacksam över att numera ha en syster som förstår mig, det gör att jag känner mig mindre ensam (även om jag önskar att hon slapp detta). Men mina vänner... ingen av dom kan förstå oss (förutom du L <3). Deras liv rullar på och jag känner ju hur dom har något gemensamt, något som jag inte kan vara en del av ännu. Hur lättsamt dom kan prata med varandra och hur jag sakta sakta glider ifrån. Vi får mindre och mindre att prata om. Varje samtal vi har på jobbet kan ledas in på deras barn, det spelar nästan ingen roll vad vi pratar om, det finns dom som alltid hittar en koppling till sina barn och leder samtalet dit. Och så står jag där igen, utan förståelsen för hur ett liv med barn är. Det blir jobbigare och jobbigare att ta sig dit. Tankarna på att byta jobb växer sig allt starkare. Jag vet inte om det är lösningen men något måste ske. 

 

---

 

Det här inlägget spårade ur lite. Det var inte tanken men jag tror att det behövdes. <3