Varför vi inte kan få barn, del 1

För att försöka få med så mycket som möjligt så börjar jag från början i vår utredning. Jag har skrivit lite luddigt om den tidigare för att inte "avslöja" orsaken.


Det började med att kvinnokliniken äntligen ringde upp mig, vi var först i kön (alla dessa jäkla köer). Jag fick lämna blodprov på kvinnokliniken samma dag då det föll sig så precis att jag var på rätt dag i cykeln. Någon vecka senare lämnade sambon blodprov och spermaprov, och strax efter det lämnade jag en andra omgång blodprov. Standardprocess som jag har förstått det. Jag minns att dagarna fram till läkarbesöket kändes som en evighet.

När vi äntligen fick träffa läkaren var jag så oroligt nervös innan. Tankarna snurrade. Undra vad hon kommer säga? Tänk om hon säger att inget är fel och att vi måste fortsätta själva ett tag till? 

Det var min största rädsla just då. Att inget skulle vara fel och att vi inte skulle få någon hjälp. 

Oj så annorlunda jag hade tänkt idag...

Väl hos läkaren så börjar hon med mig. Skriver ner min vikt och mina levnadsvanor. Efter några frågor (som känns som tusen) säger hon äntligen att mina prover ser bra ut, inga konstigheter. Vi skulle bara kolla med VUL att allt ser bra ut där nere också, men först skulle vi gå igenom sambons resultat.

Samma procedur med frågorna. Direkt efter dom säger hon att proverna inte såg lika bra ut för honom. Antalet spermier är lågt och många är orörliga.

Hon säger att vi mest troligt blir ställda i IVF-kö men att vi först måste vänta tre månader för att sambon ska kunna lämna ett nytt prov. Det tar ungefär tre månader för spermier att bildas, därmed väntar man så länge innan man lämnar nytt. Spermiekvalitén kan också variera rätt mycket, därför vill dom ha två prov innan man går vidare. Åtminstone i vår kommun.

Hon pratade på om att det i teorin endast behövs EN ENDA spermie för att bli gravid, så chansen finns ju fortfarande! (Jag har kommit att starkt ogilla den teorin)

Jag börjar gråta samtidigt som sambon blir rätt glad. Jag tror att jag gråter mest för att vi måste vänta tre månader till (eller närmare två då det hunnit gå några veckor sedan han lämnade prover). Sambon är lättad för att möjligheten till biologiska barn fortfarande finns (jag kommer in på det i ett senare inlägg, om varför han anat att något var fel).

Läkaren räcker över en ask med servetter till mig... precis som på film! Jag kunde inte låta bli att le lite åt det, hon måste ha tyckt att jag var konstig. 

När jag lugnat mig var det dags för VUL. Hon hittar bara ena äggstocken (jag kommer till det senare också) men ser att ett ägg ligger och mognar. Hon tycker det ser bra ut. Mitt hopp om att just det ägget skulle kunna bli vårt barn blir orimligt stort. Tänk om vi såg ägget på en skärm redan innan du blev till... Detta trots att hon just sagt att typ ingen spermie rör på sig (=ingen kan simma till ägget), men så där är det med hoppet, det finns där hela tiden.

Vi fick en ny tid för spermaprov och fick lämna sjukhuset. Vi fick även kontaktuppgifter till kuratorn.

Vi åker tillbaka till våra jobb, egentligen vet jag inte riktigt varför, men man tänker nog inte klart i sådana situationer.

Fortsättning följer...

1 kommentar
Anonym

Jag måste bara berömma er för att ni känner att ni har styrkan att dela med er av något så privat.
Förstår samtidigt utifrån detta varför ni trots allt kände hopp efter besöket.
Kram på er båda

Svar: Tack fina du 💕 ja, det lät ju ändå lovande från början... kram!
Vår väg till ett barn