Varför vi inte kan få barn, del 4
Vi är riktigt chockade. Det var ju verkligen inte såhär det skulle bli.
Tiden står stilla. Att planera lunch redan vid frukost känns på tok för långt bort. Och middag är inte ens att tänka på. Det enda som finns är här och nu. Vi båda går till jobbet dagen efter (en fredag), såhär i efterhand förstår jag inte varför. Dagen var endast plågsam. Jag hade nära till gråt hela dagen. Vi båda kände oss som spöken. Och ni som har hängt med ett tag vet att vi har mått dåligt hela hösten. Det är inte förrän nu, ett halvår senare som vi börjar känna att det släpper en aning.
Läkaren hade nämnt spermiedonation när vi var på kliniken men ville avvakta patologens svar innan han ställer oss i kön. Det hinner gå fyra långa och jobbiga veckor innan vi äntligen får svar.
Patologen kan inte ens se att det produceras några spermier. Än en gång förstår vi ingenting. Hur kunde dom hitta spermier på hemorten? Hur kan det helt plötsligt inte produceras några?
Vi blir ställda i donationskö och får veta att väntetiden är drygt ett år (meeeer väntan).
Här kommer alla möjliga blandade känslor om donationen. Men jag tror nästan det får bli ett eget inlägg om det...
skriven
Hoppas hoppas allt går bra för er i eran fortsatta resa.
Kram på er båda!