Varför vi inte kan få barn, del 5

Vi har svårt att släppa att det fanns spermier först och att dom nu inte kan hitta några alls. Kuratorn hjälper oss att få en tid på kvinnokliniken på hemorten för att få diskutera provresultaten.


Vi får en ny läkare eftersom den vi hade har fått barn (ibland känns det som att livet jävlas med en). Den nya är dock mycket bättre. Rak och tydlig. Hon säger som vi har hört förr att spermaprover kan variera mycket. Men hon säger också att det sista provet på hemorten visade att alla spermier var döda... det var ju inte riktigt så vi hade uppfattat det tidigare. Tänk om vi hade fått veta det direkt, då hade vi kanske kunnat förbereda oss lite mer. 

Under det här besöket vill läkaren även spola mina äggledare (eftersom jag inte gjorde några undersökningar på IVF-kliniken då fokus låg på spermierna). Dom gör den undersökningen för att se att det inte är stopp i äggledarna, för att avgöra vilken behandling det kan tänkas bli vid donationen. Jag var dock i fel dag i cykeln och fick komma dit vid ett senare tillfälle.

Jag går dit själv för min undersökning. Tänker att det inte borde vara så farligt. Ångrar mig mitt i undersökningen, hade velat ha sambon där! 

Hon börjar kolla med VUL för att se var äggstockarna är. Den ena hittar hon ganska snabbt (precis som den andra läkaren) men den andra hittar hon först inte. Jag blir orolig att något ska vara fel. Efter en stunds letande hittar hon den. Det visade sig att hela min livmoder ligger lite åt vänster i magen (sett från mitt håll) och att den är vriden så att ena äggstocken ligger lite bakom livmodern (tänk vad mycket man får lära sig om sin kropp). Tydligen väldigt vanligt att den inte ligger helt rakt.

När hon ska in med slangen genom livmoderhalsen så krånglar det. Hon kommer inte igenom med dom vanliga verktygen och får istället ta några andra. Någonstans här snurrar det lite i huvudet och sambons hand hade gärna fått hålla min. Det ordnar sig i alla fall, vätskan sprider sig bra, inget stopp i äggledarna.

Jag blöder i flera dagar efteråt. Antar att det är lite känsligt där nere när man går in med slangar osv.

Eftersom det inte verkar vara något stopp så kan inseminering vara ett alternativ vid donationen. Läkaren gissade på det men det är IVF-kliniken som bestämmer. Så vi får se till hösten hur det blir.

Det kommer fler inlägg om tankar kring donation och de undersökningar sambon gjort parallellt med detta, som vi trodde kunde påverka.

2 kommentarer
Louise

Vilken historia, era stackare att behöva gå igenom allt detta!!💔 Jag minns att jag började läsa din blogg av en slump, vi gick i tankar på att själva börja försöka.. vår väg har inte heller varit rak, många tårar och orostankar! Sambon har fel på blodvärden i kroppen som i sin tur har påverkat hans spermier, både att det finns lite av varan och att kroppen måste få hjälp att producera. Jag har haft cysta på äggstocken som dessutom vred sig runt äggledaren, vilket ledde till akut operation för att det hade dött av syrebrist...! Nu är vi gravida (efter mångt o mycket) och stressen har överförts på att något skulle vara fel på bebisen..eller att något ska hända... Oron och stressen slutar inte att existera, den flyttar bara fokus! I vilket fall som helst, vill bara ge dig en stor kram och säga tack för att du delar med dig! Vilka kämpar ni är och jag håller tummarna att det löser sig på något sätt❤️❤️

Svar: Låter som att ni har gått igenom en hel del också.. skönt att höra att ni lyckades tillslut! Ja, kan tänka mig att oron aldrig släpper, bara byter skepnad. Hejar på er och hoppas allt går vägen! ❤ tack för din fina kommentar ❤ Kram!
Vår väg till ett barn

Louise

Vilken historia, era stackare att behöva gå igenom allt detta!!💔 Jag minns att jag började läsa din blogg av en slump, vi gick i tankar på att själva börja försöka.. vår väg har inte heller varit rak, många tårar och orostankar! Sambon har fel på blodvärden i kroppen som i sin tur har påverkat hans spermier, både att det finns lite av varan och att kroppen måste få hjälp att producera. Jag har haft cysta på äggstocken som dessutom vred sig runt äggledaren, vilket ledde till akut operation för att det hade dött av syrebrist...! Nu är vi gravida (efter mångt o mycket) och stressen har överförts på att något skulle vara fel på bebisen..eller att något ska hända... Oron och stressen slutar inte att existera, den flyttar bara fokus! I vilket fall som helst, vill bara ge dig en stor kram och säga tack för att du delar med dig! Vilka kämpar ni är och jag håller tummarna att det löser sig på något sätt❤️❤️