Årssammanfattning 2016

2016 har varit ett jävla år alltså.


I början av året hade vi just flyttat in i vårt första hus, ett renoveringsobjekt med stor potential, bara vi lägger mycket tid på det. Vi förstod att det skulle bli lite jobbigt men det gjorde inget, vi kommer ju få det precis som vi vill ha det. Vi började med att riva ut köket, innan vi ens hade flyttat in.

I början av året påbörjades även en fertilitetsutredning. Redan här fick vi indikationer om att barn på naturlig väg kunde bli svårt, men absolut inte omöjligt!

En första migränattack.

Någonstans här skar motorn i min bil...

Under våren fick jag prova på en ny tjänst på jobbet. Något jag drömt om men som också skulle visa sig vara svårare än jag trodde. I samband med den fick vi också veta att barn på naturlig väg inte skulle gå, men IVF var vår räddning. Lite mer väntan så ordnar det sig.

Fler migränattacker.

Semester kom, med två deprimerade första veckor. Förmodligen en blandning av allt slit på jobbet sista veckorna och den process vi påbörjat privat. Många tårar och en trött kropp. Men tiden gick fort nu. I mitten av augusti skulle vi äntligen få åka till IVF-kliniken! Vi vågade oss på att drömma igen, kikade lite på barngrejer.

Värsta migränattacken hittills.

Direkt efter semestern bytte jag tjänst. Jag blev erbjuden ett jobb som med min utbildning kan klassas som ett drömjobb. Ett nytt jobb tar på krafterna, även när det är ett roligt jobb. Vi åkte till kliniken och spenderade två dagar där. Hem åker vi med beskedet at vi inte kan få barn.

Dagarna efter är en enda stor dimma. Vi svävar runt som spöken, där men långt ifrån närvarande. Ingenting känns viktigt längre.

Veckorna går. Vi båda funderar kring sjukskrivning, ingen av oss orkar med riktigt.

Några veckor till hinner gå. Chefen säger upp sig. Den första chef jag har känt förtroende för och den chef som vet allt om vår resa och som stöttat, som ser mig och vill mitt bästa. Ungefär samtidigt meddelar Kuratorn att hon ska gå i pension inom kort.

Jag får en konstig huvudvärk, som om hjärnan är svullen och trycker på inifrån.

Jag sjunker igen. Hur mycket ska en människa behöva ta på samma gång?!

En vän blir gravid, en vän som också fått kämpa. (Om du läser det här så är jag verkligen glad för er skull! <3) Jag känner mig än mer ensam.

Jag börjar få ont i magen, varje morgon efter frukosten viker jag mig dubbel tills smärtan går över.

Jag håller på att svimma på lunchrasten. I slutet av dagen bryter jag ihop och går in till chefen och säger att jag i princip inte klarar av mitt jobb.

Vi försöker laga min bil. Många timmar och tusenlappar senare inser vi att det är lika bra att ge upp.

Jag får ångestattacker på kvällarna. Det blir tungt att andas. Som om någon drar åt ett skärp runt min bröstkorg.

Sa jag att vi fortfarande är utan kök? Vi orkar inte göra färdigt...

Förhållandet blir starkare men också skörare. Båda älskar men ingen orkar ge. Vi blir irriterade och ledsna på varandra. Vi har svårt att leva på som vanligt.

Vännerna faller längre och längre ifrån. Det finns ingen ork att hålla en god kontakt, än mindre att hitta på något tillsammans.

På jobbet ber cheferna oss att jobba övertid fram till jul...

Just det, Trump blir president också! Som sagt, ett jävla år alltså.

Får stora problem med ögonen och en morgon försvinner synen nästan helt. Jag ser väldigt suddigt och det blixtar framför ögonen, även när jag blundar. Det håller i sig i en halvtimme ungefär. Ingen hjälp från sjukvården...

Sista veckorna innan jul är jag illamående varje förmiddag, vissa gånger hela dagen. Det blir tyngre och tyngre att ta sig dit och jag hade nog inte klarat en enda dag till innan ledigheten. Illamåendet håller fortfarande i sig, numera större delen av dagen. Ger det sig inte snart så får jag ringa läkaren (och mensen kom igår så jag är inte gravid).

Julafton var mysig. Dock svårt att känna glädje över julklapparna, det finns bara en enda sak vi egentligen vill ha...

------

För att dra några sista sammanfattningar av året så har jag:
 - Blivit otroligt bitter, känner knappt igen mig själv
 - Fått en ökad förståelse för psykisk ohälsa och vad det kan göra med tankarna
 - Börjat inse vad som är viktigt här i livet
 - Börjat inse att jag behöver byta väg i yrkeslivet, det jag gör nu tillför inte den mening jag så gärna vill hitta
 - Insett att många av mina val i livet har jag inte gjort med mig själv som utgångspunkt, jag har gjort det jag tror förväntas av mig och för att man "ska prestera bra, jämt, alltid, oavsett vad"

Det här leder raskt in oss på hur jag ser på 2017, men det kommer i ett eget inlägg.

Stort tack till er som läser, stöttar och finns där! Tillsammans är vi starka och jag hoppas innerligt att 2017 är ett bra år för oss alla! <3

9 kommentarer
Livet i USA

Vill bara ge dig en stor cyberkram. Vi kämpar också.

Svar: Tack snälla du! <3 Hejar på er! <3
Vår väg till ett barn

Fru Infertil

Varm kram till dig <3

Svar: Tack fina du! <3 KRAM!
Vår väg till ett barn

Pånolligen

Håller verkligen med om 2016. Hoppas verkligen att det blir bättre detta år för oss båda. Stor kram till dig! 💕

Svar: Ja, det hoppas jag verkligen! Hejar på er! <3 KRAM!
Vår väg till ett barn

Anonym

Vilket jävla skit år!
Hoppas det vänder för er snart.
Styrkekramar på dig!

Svar: Ja, verkligen.. Tack snälla du! Kram! <3
Vår väg till ett barn

Din vän

Finns här för er.
Det är så tråkigt när så fina människor som ni inte kan få bilda sin egen lilla familj.
Tänker på er varje dag.
Styrkekramar

Svar: Tack vännen! Stor kram till dig! <3
Vår väg till ett barn

langtaneftermini

❤️❤️❤️

Svar: <3 <3 <3
Vår väg till ett barn

langtaneftermini

❤️❤️❤️

Nina

Nej men gud, blir helt bestört av att läsa hur dåligt du mått psykiskt och fysiskt! Har precis börjat läsa din blogg så har ej följt er resa, men så dåligt ska du (ni) ju inte få må! Jag borde egentligen inte ge dig några råd, men det låter som att sjukskrivning vore skönt i ditt fall. Stor kram! Vi påbörjade "barnverkstan" samtidigt som er, slutet av 2014, blev gravida först våren 2016 pga oregelbunden äl. Förlorade detta foster i aug, och folk tror att man blir normal igen på 2-3 veckor... Nu är vi villbaka på ruta ett och som du skrev blir man otroligt bitter (och i mitt fall arg) som person. Känns inte som att någon utomstående förstår. Skit i vad alla idioter säger, lyssna bara på sånt som får dig att må bättre. Men sänk kraven på jobbet om det går, du måste ta hand om dig själv i första hand. Stor kram

Svar: Välkommen hit! <3
Det är ganska bra att sammanfatta det för sig själv också, så man ser hur mycket man egentligen har gått igenom och hur dåligt man mått. Man glömmer ju rätt snabbt :S
Väldigt tråkigt att höra om missfallet :( Låt det ta tid att komma igen, man måste få bearbeta! Ja, jag har också blivit en arg person. Svårt att hantera hos sig själv.. Jag tror inte dom kan förstå om dom inte har gått igenom det själva. Jag har någonstans landat i att många inte kan förstå och försöker inte längre få dom till det heller. Riktar min energi till mig själv istället. Det har hjälpt mig lite på vägen. Ja, jag har pratat med mina närmaste ledare nu och får hjälp att hantera jobbet. Känns bra! Kram! <3
Vår väg till ett barn

Anna

Kom idag in på din blogg av en händelse.
Scrollade ner lite så denna sammanfattning blir så långt tillbaka jag blickar och hänger nu in på det nya året.
År 2017 - möjligheternas år!!
Vilken resa ni har gjort!
Vi är många som kämpar/har kämpat för att bli en "riktig" familj. Så många mer än man antar.
<3

Svar: Ja, det har varit många turer.. ja, 2017 får lov att bli mycket bättre! :) kul att du har hittat hit 💕 ja, det är verkligen många fler än man tror. Tack Internet som gör att vi hittar varandra ❤️
Vår väg till ett barn