Att inte späda på normen
Läste ett inlägg på instagram för någon vecka sedan, vet inte om jag vågar säga hos vem men vissa av er kanske känner igen ämnet.
Läste ett inlägg på instagram för någon vecka sedan, vet inte om jag vågar säga hos vem men vissa av er kanske känner igen ämnet.
Så känsligt ämne!
Innan vårt ivf:ande lyckades så undvek jag allt prat som hade med barn att göra. Många förstod säkert att vi kämpade men inte sa eller frågade något, vilket jag tycker var skönt. Eller visst fick vi frågor de första åren i vårt förhållande, sen tunnade frågorna ut och vi blev äldre så slapp detta.
När man är mitt i allt kämpande så gör det så otroligt ont med allt som förknippas med barn. Vilket vore konstigt annars.
Jag kommer såklart aldrig att fråga någon annan om dom tänkt att skaffa barn, man kan näst intill bryta ner en annan människa med den frågan.
Men man kan svara "Det är inte bara att skaffa för alla, inte så man kan beställa på nätet precis" eller "Och det undrar du för att??" Jag känner att man kan svara något lite "spydigt" så att man slipper följdfrågor.
Åh. Jag känner också igen mig i vissa saker. Föe oss tog det 13 månader innan jag blev gravid och många frågade ofta när vi skulle skaffa barn. Men mest har jag känt den där känslan av att ljuga när det gäller förlossningsrädsla som jag haft sen barnsben. Mitt barn föddes med kejsarsnitt och jag ljög ofta om anledningen till snittet eftersom folk inte förstår sig på förlossningsrädsla ochdet blir lite pinsamt, vilket gör att man inte vet hur många som egentligen har det . Men nu har jag slutat ljuga och talar öppet pm min rädsla och då har jag träffat jättemånga i min närhet som berättar om att som hade det likadant. Människor som man inte alls hade en aning om.
Ocj jag tror det är så med mycket. Man tror man är ensam för ingen vågar prata om det men när någon börjar prata kommer fler ofta efter.
Jag hoppas du en dag vågar berätta om din ofrivilliga barnlöshet och jag hoppas verkligen du snart mår lite bättre ❤
skriven
Jag förstår precis, men jag undviker mest och går därifrån så fort något kommer på tal då jag känner att jag kommer att explodera om nån frågar...
Ibland känner jag för att svara något i stil med:
" Vaddå skaffa barn, varför skulle jag vilja göra det? Har du det eller?" och se helt frågande ut. Jag är så trött på den förutfattade meningen att alla också vill skaffa barn.
Frågan "när ska du/ni..." är så dumt formulerad då folk förutsätter att man vill och det skapar ett utanförskap för de som inte vill eller kan, för normen säger det.
Jag vet att folk inte menar något illa, men det gör lika ont för det. Egentligen vill jag vara öppen för det mesta, för att minska skammen och skulden. Jag vet flera på jobbet som haft svårt men ingen pratar om det. Jag har svarat lite olika:
"...om det bara vore att skaffa skulle vi haft barn för länge sedan faktiskt..."
"jo vi skulle gärna vilja ha barn men vi är ofrivilligt barnlösa..."
Det blir ganska jobbig stämning för den som frågat ibland och kanske gör det att de tänker efter nästa gång de ska fråga någon annan. För mig känns det rätt skönt att säga bara rakt ut som det är.
Jag tycker om att läsa din blogg och är tacksam för tankar du delar, det är modigt.
Kram