Att inte späda på normen

Läste ett inlägg på instagram för någon vecka sedan, vet inte om jag vågar säga hos vem men vissa av er kanske känner igen ämnet.


Inlägget handlade om att man inte vill späda på normen. Det här är något jag har funderat väldigt mycket på. Man vill inte späda på samtidigt som man inte vet hur man ska låta bli.

Exempelvis tänker jag när man sitter på jobbet och flera runt omkring en pratar barn osv. Någon antyder att det bara är att skaffa barn ungefär, själv vet man att det inte är så j*vla enkelt men man orkar/vågar inte säga emot eftersom man inte vill hamna i en diskussion kring det (för att det tar så mycket energi). Helt plötsligt känns det som att man späder på normen.

Eller när någon på mammas jobb frågar henne när hennes dotter ska skaffa barn. Mamma svara något i stil med att dom just köpt hus och har fullt upp med renovering. Jag tycker det är ett skönt svar på frågan eftersom det sällan leder till några följdfrågor, men samtidigt blir det att hon späder på normen. 

Eller att man själv skyller på att man just bytt jobb, renoverar hus eller kanske inte varit tillsammans så länge ännu. Svar som man antar att andra kan relatera till och därmed inte frågar mer. Helt plötsligt har man bidragit till normen, trots att man är raka motsatsen.

Jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Står det mellan att "avslöja sig" eller att fortsätta späda på normen? 

Har ni något knep för hur man kan hantera detta?

1 Picco:

skriven

Jag förstår precis, men jag undviker mest och går därifrån så fort något kommer på tal då jag känner att jag kommer att explodera om nån frågar...

Ibland känner jag för att svara något i stil med:
" Vaddå skaffa barn, varför skulle jag vilja göra det? Har du det eller?" och se helt frågande ut. Jag är så trött på den förutfattade meningen att alla också vill skaffa barn.

Frågan "när ska du/ni..." är så dumt formulerad då folk förutsätter att man vill och det skapar ett utanförskap för de som inte vill eller kan, för normen säger det.

Jag vet att folk inte menar något illa, men det gör lika ont för det. Egentligen vill jag vara öppen för det mesta, för att minska skammen och skulden. Jag vet flera på jobbet som haft svårt men ingen pratar om det. Jag har svarat lite olika:

"...om det bara vore att skaffa skulle vi haft barn för länge sedan faktiskt..."

"jo vi skulle gärna vilja ha barn men vi är ofrivilligt barnlösa..."

Det blir ganska jobbig stämning för den som frågat ibland och kanske gör det att de tänker efter nästa gång de ska fråga någon annan. För mig känns det rätt skönt att säga bara rakt ut som det är.

Jag tycker om att läsa din blogg och är tacksam för tankar du delar, det är modigt.

Kram

Svar: Tack för att du delar med dig! Jag tycker du är modig som vågar svara rakt ut, det ger ju helt klart den som frågar en tankeställare. Jag får hjärtklappning och får inte ut ett ord när jag tänker tanken att berätta, det bara låser sig. Så tycker du är väldigt stark! Jag kanske får börja svara något i stil med att jag inte tycker att dom har något med det att göra.. Skönt att du gillar bloggen, ibland är det tufft att dela sina tankar. ❤️ kram!
Vår väg till ett barn

2 Anna:

skriven

Så känsligt ämne!
Innan vårt ivf:ande lyckades så undvek jag allt prat som hade med barn att göra. Många förstod säkert att vi kämpade men inte sa eller frågade något, vilket jag tycker var skönt. Eller visst fick vi frågor de första åren i vårt förhållande, sen tunnade frågorna ut och vi blev äldre så slapp detta.
När man är mitt i allt kämpande så gör det så otroligt ont med allt som förknippas med barn. Vilket vore konstigt annars.
Jag kommer såklart aldrig att fråga någon annan om dom tänkt att skaffa barn, man kan näst intill bryta ner en annan människa med den frågan.
Men man kan svara "Det är inte bara att skaffa för alla, inte så man kan beställa på nätet precis" eller "Och det undrar du för att??" Jag känner att man kan svara något lite "spydigt" så att man slipper följdfrågor.

Svar: Tack för din kommentar! När du säger det så har nog kommentarerna från min släkt också minskat på senare tid. Skönt ja! Ja, det var ju bra svar på frågan! Om man tar mod till sig att svara emot så vill man ju gärna markera att det är något som dom faktiskt inte har rätt att veta. Med förhoppning att dom tänker till innan dom frågar någon annan sedan. Kram! ❤️
Vår väg till ett barn

3 L:

skriven

Åh. Jag känner också igen mig i vissa saker. Föe oss tog det 13 månader innan jag blev gravid och många frågade ofta när vi skulle skaffa barn. Men mest har jag känt den där känslan av att ljuga när det gäller förlossningsrädsla som jag haft sen barnsben. Mitt barn föddes med kejsarsnitt och jag ljög ofta om anledningen till snittet eftersom folk inte förstår sig på förlossningsrädsla ochdet blir lite pinsamt, vilket gör att man inte vet hur många som egentligen har det . Men nu har jag slutat ljuga och talar öppet pm min rädsla och då har jag träffat jättemånga i min närhet som berättar om att som hade det likadant. Människor som man inte alls hade en aning om.
Ocj jag tror det är så med mycket. Man tror man är ensam för ingen vågar prata om det men när någon börjar prata kommer fler ofta efter.
Jag hoppas du en dag vågar berätta om din ofrivilliga barnlöshet och jag hoppas verkligen du snart mår lite bättre ❤

Svar: Ja, jag tror att du har helt rätt! Vågar man prata om det så kommer man inse att många fler går igenom samma sak. Mycket starkt av dig att prata om din förlossningsrädsla! Och skönt att du hittar fler som känner lika. Jag hoppas också att jag en dag vågar prata om det. Tack fina du! 😘❤
Vår väg till ett barn

Kommentera här: