Tuff start

Det blev en liten ofrivillig paus från bloggen kan man väl säga. Jag har antecknat saker jag vill skriva om men sedan försvann all ork.


Det blev en tuff start på det nya arbetsåret. Jag tyckte att jag hade fått vila en hel del under ledigheten men det var visst långt ifrån tillräckligt.

Förra veckan, första veckan på jobbet igen, grät jag varje kväll. Jag vet knappt varför jag gråter längre, jag är bara ledsen och slut, kanske någon form av utmattning?
Tillslut insåg jag att jag måste ta upp det här med min gruppledare på jobbet. Så jag berättade om hur jag mår och vad vi går igenom. Bad om hjälp på jobbet, att få hjälp att planera mina dagar och sätta tydliga deadlines. En planering som kan hjälpa mig att fokusera och komma framåt. Jag fick ett fint stöd direkt och vi har redan börjat jobba med planering och avstämningar. Vilket känns skönt! Jag pratade också lite mer med chefen som visar ett bra stöd också. Jag tänkte att nu, NU, går det åt rätt håll.

När helgen kom blev det bara värre. Bröt ihop under lördagen och kände mig så otroligt slutkörd. Sa till sambon att jag inte kunde komma på en enda sak jag tyckte kändes rolig. Inte en enda! Bara det kändes sorgligt i sig. Så ska det f*n inte behöva vara!

Allt kan ju inte vara roligt jämt, men det borde ändå finnas någon liten grej här i världen som man tycker känns rolig. Jag började på riktigt inse var jag är på väg. 

Söndagen kändes liiiite bättre men bröt ihop innan den dagen var slut också. Sambon ville att jag skulle gå till läkaren för att diskutera sjukskrivning.

Jag kom på att jag har några semesterdagar kvar, förskotts som jag hade tänkt låta bli att ta ut, men vad sjutton! Det är ju nu jag verkligen behöver dom.

Så i början på den här veckan pratade jag med gruppledare och chef och vi kom fram till att jag kan ta ut en dag i veckan under en tid för att få en chans att återhämta mig lite. Jag ser det som en dag där jag kan pyssla eller träna eller något annat som gör mig på bättre humör.

I och med att jag ska vara ledig en del tyckte vi också att det kunde vara bra om jag informerade mina närmsta kollegor om att jag har det tufft privat och att jag behöver lite tid för återhämtning. Så jag pratade även med dom om det, utan att nämna orsaken förstås. Men att bara erkänna att man har det tufft har gjort mig mer avslappnad på jobbet. Så i slutet av den här veckan kunde jag, för första gången på länge, faktiskt skratta på riktigt. Vara glad, skoja. SÅ SKÖNT!

Jag har även pysslat lite under veckan som gått, vilket också har gjort mig glad. Sambon sa att han såg på mig att jag blir lycklig av det. :)

Just idag känner jag mig nästan som vanligt. Vilket är en konstig känsla. Det måste vara drygt ett halvår sedan sist... Nu gäller det bara att inte köra slut på sig direkt. Hålla igen. Njuta av dom stunder som är bra. För tidigare under veckan har jag känt hur jag balanserat på en skör tråd. Jag har mått ganska bra men ändå känt hur otroligt nära jag har varit att falla, hela tiden. Senast igår kväll var jag totalt slut efter att ha ätit middag med familjen. Så jag vet ju att jag inte har energin att ösa på, även om det skulle kännas så för stunden.

Nu ska vi ta en promenad. Vi har varit duktiga på det sedan jul ungefär och vi känner båda hur mycket det ger för sinnet. Det lugnar och det hjälper. <3

2 kommentarer
Livet i USA

Så otroligt skönt att dom är förstående och att du får stöd på jobbet. All styrka till er <3

Svar: Ja, väldigt skönt 😊 tack snälla du! ❤️
Vår väg till ett barn

Louise

Skönt med stöd och förståelse från jobbet! Promenader hjälper alltid! Hoppas att det blir bättre❤️

Svar: Ja, mycket skönt 😊 eller hur! Kan kännas tungt att ta sig ut men så värt det 😊 tack! ❤️
Vår väg till ett barn