Vår väg till ett barn

Jag har haft lite blandade känslor inför semestern. Förra året grät jag och var mest inomhus första två veckorna. Då kändes det mest mörkt. Jag har varit rädd att det ska bli så igen.

Jag gick på semester igår så det är svårt att säga hur det blir i år. Sista två veckorna har varit stressade och pressade så jag är fortfarande uppe i varv. Jag blir lite hyperaktiv. Jag är otroligt lugn annars, så även om jag just nu kanske är "normal" utifrån sett så känner jag ändå hur jag stressar i allt jag gör. Jag pratar fortare, går snabbt fast jag inte har bråttom, blir väldigt hurtig på något vis, nästan så jag inte låter rumpan sitta på en stol utan att jag ska gå och hämta något eller fixa något.

Jag har börjat städa huset. Känner något starkt behov av att städa. Få ordning och reda. Se att det ser rent ut. Torkar diskbänken pedantiskt varje dag och så vidare. Inte riktigt likt mig.

Jag hoppas att semestern gör susen. Att jag blir mitt lugna jag igen. Jag känner mig i alla fall mycket mer positiv nu. Jag känner ett sug av att hitta på saker, pyssla, resa. Jag kan tycka att saker är roliga eller härliga, vilket är ett stort steg i rätt riktning. Det gjorde verkligen mycket att få gå ner i arbetstid. Helt plötsligt blev det roligt att laga mat, för att jag inte var trött och hungrig när jag skulle börja, orken fanns kvar. Undrar hur mycket annat som skulle bli roligare om man jobbade kortare dagar? Väl värt att fundera över inför framtiden.

Jag tänker inte så mycket på behandlingen i höst. Det är klart att det kommer över mig ibland och jag funderar på hur det kommer gå, men det tar inte upp all tid längre. Jag tror att det kanske beror på att jag insett att jag behöver släppa det nu, att vi har vår vecka när vi vet att vi får veta mer. Innan dess kan vi inte göra något alls.

Mensen kan vara på gång om typ en vecka. För en vecka sedan gjorde det pyttelite ont i magen (inte alls som en vanlig ägglossning) och nu har brösten börjat ömma. Jag försöker att inte stressa över det utan tänka att det ändå inte spelar någon roll nu. Den kommer när den kommer. Till hösten får vi hormoner till hjälp. Det är inte lika viktigt längre att kroppen "sköter sig". Och jag tror att det kan vara bra att släppa kraven på min egen kropp.

Jag menar INTE att det är mitt fel att jag inte ägglossar. Eller att man i allmänhet ska gå runt och oroa sig för stress. Kroppen har fungerat väldigt bra under lång tid, med tanke på omständigheterna. Jag tror bara att det blev alldeles för mycket nu på slutet. Till och med mina muskler slutade fungera, det gick helt plötsligt jättetungt att öppna dörrar och så vidare. Så om ägglossningen stannar av vore det inte så konstigt, inget annat i kroppen fungerar heller.

Fokus för sommaren blir chilla, lugn träning, rosé i solen, läsa böcker, pyssla och mysa. Inga krav, ingen stress. :)