Sjukskrivning

Jag har tänkt i flera dagar att jag ska uppdatera här men orken har inte riktigt funnits.
 
Jag träffade en läkare på företagshälsovården tidigare i veckan. Jag satt och grät i en timme hos honom. Jag har verkligen inte släppt sorgen ännu... Jag blir väldigt ledsen varje gång jag ska berätta det för någon ny person. Vilket också gör att jag blir väldigt matt varje gång. Det finns alltså mer att jobba på där inne. Eller så kanske tiden behöver göra sitt?
 
Det slutade i alla fall med en sjukskrivning på 50%. Han frågade vad han kunde göra för mig och då önskade jag en sjukskrivning, han frågade hur mycket och jag svarade 50%. Han höll med i mitt resonemang och skrev ett intyg. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta gå till kuratorn. Jag har inte träffat henne på ett par månader nu och inte riktigt känt något behov heller. Så jag får se hur jag gör med det. Det känns mer som att jag behöver lite andrum nu. Tid att landa. Möjlighet att göra saker jag tycker är roliga medan orken finns kvar. Jobbar jag 100%, gör 2-3 läkarbesök i veckan, ringer sjukvården var och varannan dag, försöker träna, hjälpa vänner med några grejer, umgås med sambon, ta hand om hemmet (har inte städat på veckor, ligger grejer överallt) osv så blir det inte mycket tid eller ork kvar till pyssel eller utflykter osv. Ovanpå allt det här kommer alla känslor. All oro. All typ av kontroll jag försöker känna i en situation där man knappt kan ha någon kontroll.
 
Läkaren trodde också att mitt mående kan ha gjort att ägglossningen avstannade. Han pratade om kortisolvärden m.m. som påverkar kroppen på flera negativa sätt. Han menade att jag behöver vända det här, börja må bättre för att sedan kunna bli gravid. Jag tror på det han säger. Jag har en stark känsla av att mitt mående har påverkat ägglossningen denna månad. Han tryckte också hårt på att allt sitter i mitt huvud, det är bara jag själv som kan få mig att må bättre. Bara jag som kan vända alla negativa tankar till positiva. Även om man såklart kan få hjälp på traven så gäller det att jag själv tar tag i det.
 
Jag tror att sjukskrivningen är bra för mig. Det är skönt att få längre tid ifrån jobbet, samtidigt som det gör mig stressad att jag hinner så lite jobb på dagarna. Det gäller att försöka hitta en balans. Att jag hinner det jag hinner och att det bara är ett jobb. Och att jag försöker finna ro på eftermiddagarna och kvällarna, så att jag faktiskt börjar slappna av. Än så länge är jag fortfarande ganska stressad, vilket inte är bra.
 
Jag har lite svårt att få ihop den här texten idag. Jag antar att hjärnan är lite snurrig. Jag tappar fokus hela tiden och jag lyckas inte ens hålla kvar det för att läsa igenom min egen text. Jag tror att det är dags att sova nu och hoppas att allt släpper allt eftersom.
 
Hoppas läget är bättre med er och att ni får njuta av några härliga sommardagar/kvällar nu :) <3

Vad händer nu?

Tack för era kommentarer om vad ni jobbar med! Väldigt intressant att höra. Man inser ju hur mycket det egentligen finns att välja på där ute.
 
Själv har jag inte kommit så mycket framåt i mina jobbfunderingar. Livet kom emellan, kan man väl säga. Jag är så trött i huvudet att jag inte orkar fundera, och skulle jag orka fundera så har jag för lite energi för att tycka att något känns roligt. Jag känner att jag måste ta det här i rätt ordning...
 
Steg 1 blir att träffa företagshälsovården på måndag. Jag hoppas allt mer på en halvtidssjukskrivning. Det känns som att det hade varit bra. Då skulle jag få lite tid över till att läka. Att hinna vila, träna, sova och kanske till och med greja på med något hemma så hemmet känns mer välkomnande. Det känns viktigt att trivas hemma för att må bra.
 
Eftersom behandlingen blev inställd finns det inga ursäkter för att inte träna ordentligt. Jag har, tillsammans med en personlig tränare, tagit fram ett pass jag kan köra själv i gymmet. I och med det har jag övningar jag kan köra i sommar. Övningar som, enligt honom, skulle få igång alla hormoner i kroppen (han anar inte hur mycket jag hoppas att det funkar ;)), och som inte skulle trigga min migrän. Jag har även tänkt boka in ett nytt pass med honom i augusti, alltså måste jag träna en del innan dess för att kunna visa på mina framsteg, det blir en bra morot!
 
En annan grej med inställd behandling innebär ju att jag inte behöver anpassa mig efter något längre. Vi kan åka på semester tillsammans, behöver inte smussla på bröllopen, behöver inte passa några fler läkartider på ett tag, behöver inte oroa mig för ägglossningar m.m. Helst av allt hade jag ju velat ha det tvärtom, jag VILL göra behandling, men när det nu inte blir så kan jag lika gärna försöka njuta av den tid vi har innan hösten drar igång.
 
Steg 2 blir att fundera över livet. Vad behöver JAG för att må bra? Jag måste sluta titta på hur andra lever sina liv och istället fokusera på mig och oss. Hur vill vi bo? Behöver vi komma ut från stan för att hitta det lugn vi båda önskar? Hur vill jag att mina relationer med andra ska se ut? Och relationen till varandra? Hur många timmar per dag vill jag jobba? Hur många måste jag jobba för att ekonomin ska gå runt? Finns det något fritidsintresse jag kan ta upp igen? Eller kan jag hitta något nytt? Något som ger mening?
 
Steg 3 blir jobbet. Förmodligen kommer jag fundera över jobbet parallellt med allt annat men jag kanske inte borde säga upp mig förrän vi har hittat en stabil grund i övrigt? Jag tror också att jag är för instabil just nu för att kunna bestämma mig för något. Det är bara risk att det blir fel igen och att det inte kommer kännas rätt längre fram. Men tankarna får fortsätta snurra.
 
Hittills har jag funderat över:
  • Psykolog
  • Socionom
  • Förskolelärare
  • Personalvetare
  • Bygga upp en silversmedja och sälja smycken
  • Starta egen hemsida med försäljning av smycken eller liknande
  • Hitta ett annat jobb inom samma bransch (lite lättare att genomföra men löser inte riktigt hela problemet)
  • Bröllopskoordinator (kanske inte så seriösa tankar men hade varit kul)

Behandling 2, avbruten

Vi hade ett tredje VUL imorse. Ingenting hade växt sedan sist. Äggblåsorna var små och slemhinnan något tjockare men inte mycket. Läkaren var gammal och pratade in resultatet i datorn via någon diktafon (what?!). Sambon fick dokumentera på ett papper medan läkaren gjorde undersökningen. Jag känner mig inte ens säker på att han såg hela vänstra äggstocken (vi börjar ju som kunna det här nu...). Jag fick lämna en lapp till sjuksköterskorna om att faxa resultatet, det har vi aldrig behövt innan. Hela undersökningen kändes uråldrig... 


Hur som helst så anade jag att det här inte var bra.

Kliniken ringde upp när jag åkte från jobbet. Dom har beslutat att vi avbryter denna omgång. Dels för att inget växer och dels för att progesteronvärdet var lågt i första behandlingen, alltså var dom inte ens säkra på att ett ägg släppt den gången. Vi kom fram till att vi kör hormonstimulerat till hösten. Jag ska ringa dom i början på vecka 33 för att få en behandlingsplan. Känns som en evighet tills dess. Barnmorskan försökte fråga när jag tror att jag får mens i augusti. Eeh, ingen aning då mensen/ägglossningen verkar vara väldigt sen eller helt utebli denna gång...

Jag vet inte vad jag känner just nu. Egentligen känner jag nog ingenting. Jag har stängt av. Jag vet att det kommer gå över, vilken dag som helst kommer jag känna en väldans massa igen, men fram till dess får jag ta vara på den ork jag har.

Jag ska träffa företagshälsovården på måndag. Jag hoppas att dom sjukskriver mig, åtminstone på deltid. Hjärnan funkar inte längre. Jag kan inte koncentrera mig och orkar knappt duscha på morgonen längre, armarna orkar liksom inte hålla i duschmunstycket. Att göra frukost är tungt. Allt är tungt. Man hör folk på jobbet klaga över att det är mycket nu och att dom är trötta, jag orkar inte ens kommentera. Inser mer och mer att trötthet och utmattning är två helt skilda saker. Jag har aldrig känt mig så tung, orkeslös och trött tidigare.

Vill komma ur den här jäkla skiten, men nu är vi kvar i det här minst några månader till.