Vår väg till ett barn

Om vi skrattar för att kroppen inte kan hålla tillbaka all glädje vi känner, gråter vi då för att kroppen inte längre rymmer all smärta?

Den där jobbiga känslan i kroppen är tillbaka, där ångest och oro blandas ihop till ett. Där jag känner mig fånge i min egen kropp, där jag vill krypa ur mitt eget skinn för att paniken tar över. Där jag inte kan sitta still men heller inte orkar göra något. Där timmarna går långsamt men samtidigt för snabbt. Där hjärnan inte hinner med i tidens tempo. Där det enda jag vill är att må bra, samtidigt som jag är rädd för att lämna den välbekanta sorgen. Där det kryper så mycket i kroppen att jag hela tiden försöker sträcka på benen eller röra på tårna för att få det att sluta. Där det inte går att göra något alls förutom att vänta. Ingenting kan lösas idag, endast tiden kan hjälpa oss.