Behandling 2, VUL 1&2

Jag har glömt att skriva om ultraljudet förra veckan, kanske för att det inte finns så mycket att skriva om det..


I tisdags förra veckan var vi på VUL 1. Inga blåsor hade vuxit och läkaren utbrast vad händer med dina äggstockar, dom såg ju bra ut när ni gjorde utredningen. Tackar, man tackar, hade jag lust att svara. Det är ju inte direkt som att man redan är orolig över det... Jag svarade inte så utan sa istället att jag brukar ha långa cykler. Då blev hon lugnare och tyckte det såg ok ut.

Imorse var vi på ett nytt VUL. Vid det här laget borde någon blåsa vara lite större, kanske runt 12-16mm. Det fanns dock ingen sådan. Den största var runt 8mm.  Vilket är alldeles för litet för att det skulle bli behandling innan helgen. Fan också. Toklång cykel den här gången alltså. Då är det väl bara att hoppas att den är så pass lång att nästa vecka hinner börja. Om inte kliniken bestämmer sig för att avbryta förstås.

Orkar inte riktigt engagera mig. Det blir som det blir... jag bryr mig förstås, det här betyder allt. Men vi är så van vi motgångar nu att man har börjat rycka på axlarna istället. 

Varför måste livet trycka ner en så jäkla mycket innan det får gå bra?

1 kommentar
Linnea

Ja, hur mycket motgång ska ni behöva få. Förstår att du inte orkar engagera dig. Kanske för att du vet att du ändå inte kan göra så mycket mer än de ni redan gör för att få det efterlängtade pluset. Ni gör redan allt ni kan. Ni ser till att boka tider och ni ser till att dyka upp på dessa. Du gör ägglossningstest och allt annat som vårdpersonalen säger. Allt detta för att ni ska få bilda er egna familj.

Svar: Det har du rätt i. Det är lätt att glömma allt vi faktiskt gör för att lyckas och istället fokuserar på dom små sakerna man inte orkar med. Jag får ha din kommentar i minnet <3
Vår väg till ett barn