Ångesten och jag
Vi hänger ihop rätt mycket just nu, ångesten och jag. Vissa dagar är så ångestfyllda att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder på mig och vill bara krypa ur skinnet på mig själv. Gråter.
Andra dagar går lättare men ångesten finns där ändå, som en ständig följeslagare. Redo att hoppa in när tillfälle ges.
En dag läste jag texter på en blogg om hur man tar sig ur en utmattningsdepression och fick sedan den värsta ångestattacken på länge... borde inte sådana texter motverka ångest?
Jag vet inte om det är samtalen hos kuratorn som börjar röra upp något inom mig eller om det är allt som händer på jobbet som ställer till det. Vi har en del omorganisering framför oss på jobbet, samtidigt som ny chef och lönesamtal närmar sig. Och just lönesamtalet verkar vara väldigt viktigt för mig. Jag får sådan ångest av att tänka på det och jag lägger upp planer på hur jag ska ta upp vissa saker där. Och all den här ångesten... för vad egentligen? För att försöka se duktig ut utåt? För innerst inne vill jag inte ens jobba med det jag gör. Hur kan då lönesamtalet vara så viktigt? Eller är det ett sätt att försöka få kontroll över något i livet i alla fall? När inget annat går att kontrollera?
Jag får se hur det här utvecklar sig, lugnar jag mig inte snart så måste jag försöka tidigarelägga nästa samtal med kuratorn, för så här kan jag inte gå runt och må...