Att känna saker
Jag hade egentligen börjat på ett inlägg om tankar kring donation, men känner att jag behöver skriva det här först.
Jag har varit i ett långt förhållande tidigare, över 9 år var vi tillsammans. I det förhållandet hade vi våra toppar och dalar. Ibland var man störtkär och ibland kände man ingenting alls. Jag har lärt mig mycket av det och insett att man inte kan känna sig kär konstant. Känslorna går upp och ner och så länge det inte är ett dåligt förhållande så har jag känt mig trygg i att jag vet att det är så och vetat att det kommer kännas bättre snart igen osv.
Igår pratade jag med sambon. Efter att ha lirkat lite berättar han vad det är han grubblar på. Han säger att han inte känner någonting, för något. Förstår då också att han menar att han inte känner något för mig heller. Vi kommer fram till att det har varit en jobbig vecka för honom och att det inte är riktigt så han känner jämt.
Jag drar en parallell och säger något i stil med:
Det är väl som att man vore glad jämt, tillslut blir ju inte det så märkvärdigt heller.
Jag tror att jag sa det lika mycket för att lugna mig själv som honom. Och jag tror verkligen att det är sant. Jag kände mig rätt lugn och trygg igår, tänkte att det går över.
Men idag kom ångesten! Tänk om han på riktigt inte känner något...
Hur känner ni i era förhållanden? Har ni perioder där ni inte känner något alls?
skriven
Absolut, det går i perioder och det tycker jag är helt okej! Min sambo är inte direkt den kommunikativa typen och har svårt att uttrycka känslor..svårt när jag är precis tvärtom! Hoppas att det löser sig!:)