Den där jävla hösten

Jag inser såhär i efterhand vad många olika saker jag hade hängt upp mig på inför hösten 2016. 


Hösten 2016:

- jag skulle bli gravid, så varje gång jag kollade på kläder funderade jag på om det skulle rymmas en gravidmage i dom
- jag skulle inte kunna gå på samma träningspass längre (både på grund av övningarna och för att jag skulle missa en del under behandling)
- jag skulle snart få gå på föräldraledighet och få tid att fundera över livet och vad jag vill jobba med
- det skulle ordna sig, vi skulle få börja må bra igen
- jag skulle få vara föräldraledig samtidigt som min nära kusin
- jag skulle få bli en del i barnsnacket bland vännerna
- det ena sovrummet skulle bli barnrum
- till jul 2016 skulle jag önska mig saker till vårt ofödda barn


I och med att vi inte ens fick påbörja behandling så rasade allt.

- det är knappt roligt att kolla kläder längre
- jag tränade knappt alls under hösten eftersom varje pass påminde om att det inte hade blivit någon behandling (jag har börjat träna nu men det är ändå en konstant påminnelse)
- jag har blivit otroligt förvirrad gällande arbetslivet, den där möjligheten att få tid ifrån och reflektera sköts fram ett år eller mer vilket gör att jag mår dåligt och inte vill gå till jobbet
- det ordnade sig inte, vi började må sämre än vi någonsin gjort tidigare 
- min kusin hinner vara föräldraledig utan mig
- jag är fortfarande inte en del i barnsnacket, vilket gör ont varje gång
- det blev inget barnrum, det blev ett kontor...
- julen kändes meningslös, fanns bara en sak vi önskade oss och den kunde vi inte få och att umgås med familjen bland småbarn och gravida gjorde inte julen lättare

Jag inser ju att det är orättvist mot barnet att ställa upp en mängd förväntningar på helt andra saker i samband med föräldraledighet m.m. Samtidigt är det svårt att låta bli. Man slutar ju aldrig riktigt drömma. Jag tror att alla dom här sakerna tillsammans gör allt ännu jobbigare. Inte nog med det tunga besked vi fick, allt annat jag hoppats på rasade också.

2 kommentarer
Picco

Åh jag känner igen mig så i ALLT du skriver. Hade kunnat vara min lista... Jag och min sambo har varsitt extrarum över som bara står och dammar. Han sitter i "sitt" och kollar på tv och jag har något slags bibliotek i "mitt"...

Jag vill inte ha ett extrarum. Kan bli så arg på att min sambo envisades med att vi skulle flytta till en 4:a innan vi ens började försöka. "Allt ska vara ordnat" tyckte han. Jag hade en känsla inom mig att det nog inte skulle vara så lätt och nu sitter vi här med alla dessa rum som bara påminner om det som vi lever med varje dag, barnlösheten...

Man hänger verkligen upp allt på något som inte finns än. Planera inte är mitt tydliga råd till de som inte börjat försöka än, för man vet ingenting om något.

Jag ville egentligen byta jobb men det kändes dumt och tackade nej till ett fantastiskt erbjudande...å nu är jag bara bitter på jobbet och alla magar som springer omkring och jämför sig med varandra och går på föräldraledigheter stup i kvarten...

Jag känner så mycket för dig när du skriver dina inlägg och jag önskar er allt gott i framtiden och att ni finner lycka i vad det än må vara!

Stor kram!

Svar: Blir väldigt berörd av din kommentar ❤ förstår precis hur du känner.. ja, jag håller med. Att inte planera är nog det bästa, även om det är svårt att låta bli. Kan riktigt känna hur du känner över jobbet. Jag har en liknande känsla, jag skulle inte vara här så länge som det nu blev. Och jag vet inte vilket jobb jag skulle vilja byta till för så trött som jag är nu kommer jag ledsna snabbt än vad jag tar mig för. Finns ingen ork.. Så frustrerande känslor i kroppen hela tiden.. hoppas verkligen att det löser sig för er SNART! Vi behöver få må bra snart! Kram! ❤
Vår väg till ett barn

vrstridochvgentilldig.blogg.se

Kämpa💓 Vet att det är pissigt mesta dels! Men vi ska i mål💓💓

Svar: Ja, det ska vi! Tänker på er mest hela tiden, vill så mycket att ni ska få ert plus! 💕💕
Vår väg till ett barn