Tankar kring donation
Ja, tankarna kring donationen är många. För mig är det ett självklart val. Jag ser donationen som nästa steg i processen. Jag vill verkligen få uppleva en graviditet. Jag vill få möjligheten att känna sparkar, gå på ultraljud, osv. Jag vill ge det en chans innan vi funderar på adoption.
För sambon har det nog inte varit självklart. Det blir ju hans gener som inte förs vidare. Och att ta in spermier från någon helt okänd man kan ju ge en mängd olika känslor. Han har funderat mycket över om någon kommer kommentera hur lika/olika han och barnet är. Hur han ska kunna hantera dessa kommentarer. Om barnet kommer kännas som hans osv.
Även om det känns självklart för mig så finns det ju många tankar som snurrar hos mig också. När man väljer en partner så väljer man ju också en förälder till sina barn (om man vill ha barn förstås) och känslan som uppstår nu är ju att vi inte har någon aning om vilka gener donatorn har. Vi har inte längre valt den ena halvan av generna. Lite av kontrollen (om det finns något sådant i den här karusellen) har vi tappat. Det känns också konstigt att föra upp en främmande mans sperma i mig, från någon man inte har en aning om vem det är...
Tankar kring hur barnet kommer se ut dyker upp. Jag har tidigare funderat mycket kring vilka drag som barnet kommer ärva av oss. Kanske sambons ögon, mina öron. Här tappar man också en del av det. Det går inte längre att fantisera så. Vi har inte längre någon aning.
För ett tag sedan funderade jag över saker man har i sitt sätt att vara. Att barnet kanske kommer göra saker man inte känner igen och då fundera på om dom dragen kommer från donatorn. Jag tog upp det här med mamma som svarade så klokt. Hon sa att barn gör så himla mycket saker hela tiden, och den allra största delen är saker barn bara gör, det kommer inte från någon gen på något vis. Hon kunde komma på en enda grej jag gjorde när jag var liten som mamma också hade gjort som bebis. En enda! Och det kändes som en tröst. Barn är bara barn, det finns inte alltid en genetisk förklaring till allt.
Jag och sambon har pratat lite mer kring allt sedan jag började skriva det här inlägget. Han sa att han också ser det här som vårt enda val just nu, men att det fortfarande känns jobbigt att inga av hans gener kommer finnas i barnet. Att det är något han behöver bearbeta. Han har även läst på lite mer och förstått det som att kliniken ändå försöker välja en donator som ser ungefär lika ut fysiskt. Kring samma längd, vikt, ursprung osv. Jag tror att det hjälpte honom en aning i alla fall.
Men oavsett hur tankarna kring detta går så är jag otroligt tacksam att det finns människor som väljer att donera! Utan dom hade vi inte haft möjligheten alls.
skriven
Innan jag fick barn resonerade jag som du. Vem kommer barnet vara likt, hur kommer hen vara och vad komme Rhen ärva? Jag tänkte att en dotter skulle bli en minime och en son en miniversion av sambon.
När vår son äntligen kom försökte man hitta likheter (och andra vill gärna hitta likheter) men vi insåg ganska snabbt att vår son inye är en kopia av mig eller mannen. Han är sin egen lilla person med sin egen lilla personlighet. Allt jag tidigare tänkt om arv och likheter var inte längre relevant. Väldigt härlig känsla.
Jag hoppas att ni kommer känna samma om ert framtida barn <3