Behandling 1, Inseminering

Oj, jag vet inte var jag ska börja. Så mycket känslor i kroppen nu, samtidigt som allt känns så overkligt. 


Dagen har i alla fall gått bra!

Igår kväll kände jag av den välbekanta ägglossningsvärken, och för första gången gick det upp för mig vad det egentligen är som gör ont. Jag vet ju inte säkert men jag tror att det är när äggblåsan spricker som det börjar värka. Jag började noja igen. Från det att äggblåsan spricker överlever ägget i drygt 24 timmar. Räknade lite och kände att det ska vara lugnt, men kunde ändå inte riktigt slappna av.

Vi fick sova lite längre än vanligt imorse, vilket var välbehövligt, jag har sovit rätt dåligt på sistone. Jag var på bra humör. Jag tror däremot att sambon fick en del känslor som ramlade över honom innan vi skulle åka. Just det här med donerade spermier. Det blev verkligt för honom tror jag. Jag sa att han får försöka ta tillbaka känslan han hade igår kväll, när han räknade nio månader framåt för att beräkna bf. Han såg genast gladare ut. Jag tänker att om man räknar på det viset så är man förväntansfull och ser framemot det som kommer. Jag tror att han kände sig okej igen.

Kl.10.30 hade vi tid på kliniken, så vi åkte hemifrån ett par timmar innan det. Vi var framme i god tid och fick vänta en stund på vår tur. Jag var lagom kissnödig, som dom ville att jag skulle vara. Inte panikkissnödig som jag var orolig att dom skulle be om. Så det var tur!

Vi fick en ny läkare den här gången, en kvinna. Vi båda tyckte om henne. Hon var gullig och saklig. Jag fick rätt snabbt lägga mig i gynstolen på hennes kontor. Hon hade förberett en vagn med allt som behövdes. Hon började med ett VUL för att dubbelkolla att allt såg bra ut. Hon tyckte slemhinnan var fin och hon kunde se en äggblåsa som säckat ihop. Alltså borde ägget ha släppt. 

Själva insemineringen gick fort. Det gjorde lite ont när hon förde in "nålen" men det gick ganska bra ändå. Det är en knepig smärta, svår att förklara, men uthärdligt ändå. Hon frågade om jag ville ligga kvar en stund i gynstolen medan hon pratade med oss. Jag svarade att det skulle kännas bra om jag fick göra det. Hon sa att dom fört in 2 miljoner spermier idag. Att den vätska hon sprutat in i livmodern var mer än vad som egentligen får plats, så det kommer att läcka ut lite och det är fullt normalt. Vi frågade lite om donatorn och hon sa att vi eventuellt kan få veta ögonfärg/hårfärg/längd OM det tar sig. Så i dagsläget vet vi inget mer än att dom försökt matcha med sambon. Hon pratade om att vi skulle vara beredda på att det kanske inte går vägen, att det kan behövas flera försök, att det är mycket som ska klaffa och att inget behöver vara fel bara för att det inte tar sig. Sedan sa hon även att det kan ta sig också, hon ville bara att vi skulle vara beredda på båda.

Jag fick resa mig upp, fick ett trosskydd för läckaget och sedan klä på mig. Vi ställde några frågor till. Hon tyckte vi skulle leva på som vanligt men ändå leva som om jag var gravid. Alltså undvika alkohol och sådant. Mest för min egen del, psykiskt. Så jag inte börjar anklaga mig själv ifall något skulle hända, eller oroar mig om det tar sig och jag har druckit alkohol eller så.

Det läckte ut en del vätska under dagen. Fick lite panik trots att hon sagt att det skulle bli så. Jag tänkte att nu rann alla ut... men förstår ju också att det inte är så såklart :)

Jag slogs av tanken nu ikväll, att jag skulle googla lite kring vilken mat man bör undvika. Det kändes så otroligt märkligt och overkligt. Får jag googla vilken mat gravida ska undvika? JAG?! 

Det är väldigt svårt att ta in att vi faktiskt kan ha en bebis på gång nu. Även om chansen är drygt 25% att det tar sig så KAN det hända. Sedan är det ju mycket annat som ska funka hela vägen. Men chansen FINNS!

1 Linnea:

skriven

Spännande, håller tummarna för att det går vägen.

Svar: Tack <3
Vår väg till ett barn

Kommentera här: