Sedan testet

I måndags kväll låg vi i sängen och pratade. Jag frågade hur sambon känner kring att det inte gick vägen. Han svarade något om att han inte tänker på det så mycket, att han såklart blir ledsen men att han känner att vi ändå inte kan göra så mycket åt att det inte gick. Jag tog upp att jag känner mig rätt ensam i det här när det bara är jag som funderar över det hela tiden. Ibland känns det som att jag gör det här själv. Han är med på alla VUL och blodprov och allt, men jag skulle önska att även hans tankar och känslor fanns med mig mer. Kanske är det hans sätt att hantera det jobbiga? Varför känns det som att tjejerna drar det tyngsta lasset när det kommer till känslorna? Är det för att det är vi som känner alla symtom, ömhet i livmoder och bröst, pendlande humör osv?

Sedan berättade jag även om att det känns som att jag har en grå filt över tillvaron hela tiden och att jag inte kan minnas när det blev så. Att jag inte tycker om den jag har blivit av den här ofrivilliga barnlösheten. Jag tror jag får ta ett eget inlägg om det senare...

Hur som helst så grät jag ordentligt där på kvällen. Allt kändes så meningslöst.

Tisdag morgon kom och det var dags för testet. Jag gjorde det direkt när jag klivit upp och ganska snart dök texten upp. Ingen graviditet här inte. Blev knappt ledsen. Jag visste redan innan vad det skulle visa så det var mest en bekräftelse. Åkte till jobbet som vanligt, hade lite svårt att fokusera och känna någon mening med det jag gjorde, men inte så farligt att jag inte orkade med.

På kvällen gick jag på mitt favoritpass på gymmet. Jag bokade in det redan förra veckan för jag tänkte att jag kunde behöva det om mina spottings skulle dyka upp. Det är i alla fall ett pass där man verkligen får ta ut sig och jobba med hela kroppen. Efter träningen kände jag mig levande. Som att energin kom tillbaka och att livet var värt att leva igen. 

Jag måste komma ihåg att aldrig sluta träna!

Sedan dess har jag känt mig helt okej. Bättre än jag trodde. Men så har nog hjärnan hjälpt till där också. Jag har lärt mig när den stänger av. Det är så tydligt numera. Jag går från att vara deppig och vilja åka hem, till att må bra och bli glad helt utan anledning. Då förstår jag snabbt att hjärnan har intagit försvarsställning.

Jag vet också att det kommer gå ner igen. Det kommer gå upp och ner flera gånger. Därmed blir jag heller inte stressad över att jag mår rätt bra just nu, jag försöker njuta av det så länge det varar.

Kram till er och tack för att ni finns här! <3

3 kommentarer
Linnea

Trist att det inte gick vägen denna gång. Vill helst bara kunna säga att det ordnar sig och att allt kommer bli bra. Ni kommer få ert efterlängtade barn. Men jag vet hur hopplöst det är med motgång efter motgång och den eviga väntan och ovissheten. Men nu är ni i alla fall igång. Kommer nästa försök innan sommaren eller kommer ni behöva vänta tills i höst?

Svar: Ja, väldigt tråkigt :/ Ja, det känns ju många gånger hopplöst och det finns verkligen inga garantier i det här. Oddsen talar väl för att det någon gång ska gå vägen, men jag vågar inte tro de förrän jag har ett barn i famnen. Jag mailade kliniken igår om negativt test. Insåg att jag borde ha försökt få tag på dom direkt på fredagen, för att dom ska kunna välja vilken behandling som helst, nu är det nog bara ostimulerat kvar om vi ska köra en gång till innan semestern. Jag måste försöka få tag på dom imorgon, hoppas på att dom vill köra en sväng till med ostimulerat, då borde vi hinna en gång till innan dom stänger. Får se vad dom säger imorgon. :) Hur går det, har någon tittat ut ännu? :) Kram!
Vår väg till ett barn

L

Tråkigt med negativt test. Jag hoppas det går över sen. Sedan tror jag det här med inför graviditet ocj även under graviditeten äe svprt för papporna att ta in. Dom förändras inte lika mycket med hormoner och sånt. Ksnske tycker din kille även att det är lite jobbigt att det ör en donator så han känner sig utanför. Finns säkert mycket tankar. Hoppas det blir bättre snart ❤

Svar: Ja, känns tråkigt :( Ja, det kanske blir svårare när man inte känner allt i kroppen hela tiden, inte blir påmind varje gång man går på toaletten och ser blodet osv. Psykologen frågade om han kände sig utanför i detta men han svarade att han inte känner så. Han känner att vi gör det tillsammans. Och jag är duktig på att meddela honom allt som sker hela tiden också, så fort kliniken hör av sig osv. Han lyssnade verkligen när psykologen sa att han skulle vara med på ALLT, han följde mig till och med till hälsocentralen för att lämna ett blodprov, som tog typ två minuter. Men du har rätt ändå, jag vet ju inte vad han innerst inne tänker och känner.. Tack snälla du! <3
Vår väg till ett barn

Linnea

Nej, inte ännu. Vanligt att gå över tiden med första.

Svar: Okej, spännande :)
Vår väg till ett barn