Att jobba hemifrån

Jag sitter hemma och jobbar lite nu på förmiddagen, inväntar telefonmötet med kliniken.
 
Att jobba hemifrån. Alltså, ja älskar´t! Hur underbart? Att sitta här i varma myskläder, en stor kopp te och tända ljud. Sambon sover fortfarande (tror jag, eller så ligger han kvar och slösurfar) och det är alldeles tyst här. Någon gång ibland hör jag en bil köra förbi, någon som är på väg till jobbet. 
 
Jag känner mig skärpt och effektiv. Min hjärna får utrymme att arbeta utan att ta in en mängd intryck från kontorslandskapet. Jag känner mig också lite nöjd över att min hjärna jobbar så bra så kort tid efter jag vaknat. Det finns ju dom som behöver en startsträcka på morgonen innan dom ens vill reflektera över något. Sedan får jag väl igen det senare på dagen istället, när andra är effektiva kanske jag inte fungerar lika bra längre. Men det är ju det som är så bra med att vi alla är olika. Alltid finns det någon som jobbar bra! :)
 
Det kanske är såhär man skulle ha fått börja sina måndagar förresten. Att få en lugnt start på veckan, mysa runt i morgonrocken och jobba undan lite hemma innan man tar sig till jobbet. Tål att tänkas på.
 
Nu blir det en timmes jobb till innan läkaren ringer. Det blir spännande att höra vad han kommer säga. Känner mig lite nervös samtidigt som jag vet att han är enkelt att prata med. Tur att vi tar det tillsammans. <3
 
 

Första veckan på heltid

Det blev en trött första vecka på 100%. Jag sov bra natten till måndagen men resten av veckan sov jag riktigt kasst. Därmed blev det rätt tungt. 2,5 dag klarade jag mig innan det började krypa i kroppen. Oj, vad jag inte har saknat myrorna i benen! Hatar den känslan.

Jag får nog börja med sömntabletterna igen. Viktigt att få sova ordentligt.

Veckan gick ändå bättre än väntat, trots allt. Jag trodde jag skulle vara redo att ge upp direkt men det känns ändå ok att fortsätta med 100%. Dessutom är det bara fyra veckor kvar nu innan jag går på två veckors ledighet. 

Måndag idag igen och kan väl sammanfatta det med att måndagar är jobbiga. Jag mår inte så bra idag. Har en jobbig känsla i kroppen och vill bara hem. Det är jobbigt att vara bland folk och jag drar mig undan hela tiden. Har suttit med lurar hela förmiddagen för att försöka stänga ute omvärlden.

Så, vi får se framåt istället. Tisdag imorgon = favoritpasset på gymmet. Onsdag har vi telefonmöte med kliniken ang IVF. Torsdagar är min nya favoritdag för då har man hela helgen framför sig. Och söndagar är till största delen bra också, man kan mysa runt hemma, dricka te och se en film mitt på dagen. Inte så tokigt!

Har ni något knep för att börja måndagar på ett bra sätt?

När målet bleknar

Kan ni ibland känna att det blir så mycket fokus på behandlingarna i sig att man tillslut "glömmer" vad det egentligen är vi försöker uppnå?
 
Jag kan ibland känna att det blir så mycket med läkarbesök, hormoner, tester och äggblåsor att jag tillslut tappar fokus på målet. Att det är ett barn vi kämpar för. Ibland känns det bara som att vi springer ett maraton men inte riktigt vet vägen och bara virrar runt. Vi tar alla dessa steg för att vi måste, vi vet att vi måste. Men känslorna lämnade vi någonstans efter första milen. 
 
Fast det kanske inte är en rättvis jämförelse. Hade det varit ett maraton vi sprang så hade vi vetat hur lång sträcka vi hade kvar att springa. Det vet vi ju inte nu... Men jag tror att ni förstår var jag vill komma.
 
Kanske vågar man inte riktigt drömma om att en dag lyckas, kanske är det därför fokus istället hamnar på behandlingarna?