När målet bleknar
Kan ni ibland känna att det blir så mycket fokus på behandlingarna i sig att man tillslut "glömmer" vad det egentligen är vi försöker uppnå?
Jag kan ibland känna att det blir så mycket med läkarbesök, hormoner, tester och äggblåsor att jag tillslut tappar fokus på målet. Att det är ett barn vi kämpar för. Ibland känns det bara som att vi springer ett maraton men inte riktigt vet vägen och bara virrar runt. Vi tar alla dessa steg för att vi måste, vi vet att vi måste. Men känslorna lämnade vi någonstans efter första milen.
Fast det kanske inte är en rättvis jämförelse. Hade det varit ett maraton vi sprang så hade vi vetat hur lång sträcka vi hade kvar att springa. Det vet vi ju inte nu... Men jag tror att ni förstår var jag vill komma.
Kanske vågar man inte riktigt drömma om att en dag lyckas, kanske är det därför fokus istället hamnar på behandlingarna?