Nu kommer tårarna
Jag tror även att Lutinus höll mig på en stabilare nivå mentalt. Igår slutade jag med dom och jag känner att måendet sjönk i samma takt som progesteronnivån. Kanske en slump, jag vet inte.
Nu kommer tårarna i alla fall. Det gör ont att få ett minus. Det går inte att förneka. Tankarna snurrar. Kommer vi få vårt barn? Kommer vi någonsin må bättre?
Vi har varit i det här så länge att jag inte längre minns hur det var att knappt ha något att bekymra sig över. Hur det var att mestadels vara glad, bara ledsen ibland. Numera är det tvärtom. Mestadels ledsen, trött, arg och frustrerad, bara glad ibland.
Jag tänker på julen och får ångest. Tiden före julafton har inte varit så jobbig tidigare, trots barnlösheten. Även om den oftast varit jobbig i efterhand med många pikar om barn osv. Men det känns annorlunda nu. Jag får panik av tanken på att sitta
där med hela släkten och att min livmoder fortfarande ekar tom. Jag antar att jag någonstans hade föreställt mig att vi skulle ha lyckats vid det här laget. Nu vågar jag inte ens tänka "men nästa år, då har vi ett barn" för det har jag redan tänkt
så gånger.
Sambon vill att vi ska tänka positivt. Jag förstår honom men orkar inte just nu. Jag vill bara få vara ledsen resten av helgen. På måndag får jag klistra på leendet igen och ta tag i livet.