Nu kommer tårarna

Jag har känt mig positiv trots negativa resultat på testerna. Ändå känt att det kommer ordna sig tids nog. Istället för att dra täcket över huvudet har jag funderat på vad jag kan göra för att göra livet värt att leva. Funderat på vad jag vill fylla livet  med. Barn är ju nummer ett, men om det inte sker då?

Jag tror även att Lutinus höll mig på en stabilare nivå mentalt. Igår slutade jag med dom och jag känner att måendet sjönk i samma takt som progesteronnivån. Kanske en slump, jag vet inte.

Nu kommer tårarna i alla fall. Det gör ont att få ett minus. Det går inte att förneka. Tankarna snurrar. Kommer vi få vårt barn? Kommer vi någonsin må bättre?

Vi har varit i det här så länge att jag inte längre minns hur det var att knappt ha något att bekymra sig över. Hur det var att mestadels vara glad, bara ledsen ibland. Numera är det tvärtom. Mestadels ledsen, trött, arg och frustrerad, bara glad ibland.

Jag tänker på julen och får ångest. Tiden före julafton har inte varit så jobbig tidigare, trots barnlösheten. Även om den oftast varit jobbig i efterhand med många pikar om barn osv. Men det känns annorlunda nu. Jag får panik av tanken på att sitta där med hela släkten och att min livmoder fortfarande ekar tom. Jag antar att jag någonstans hade föreställt mig att vi skulle ha lyckats vid det här laget. Nu vågar jag inte ens tänka "men nästa år, då har vi ett barn" för det har jag redan tänkt så gånger. 

Sambon vill att vi ska tänka positivt. Jag förstår honom men orkar inte just nu. Jag vill bara få vara ledsen resten av helgen. På måndag får jag klistra på leendet igen och ta tag i livet.

Kommentera här: