Slut för denna gång

Jag gjorde ett nytt test igår morse. Det visade samma sak som i onsdags, inte gravid. Jag började även blöda lite i torsdags kväll och lite mer under fredagen och idag. Det är alltså slut för denna gång. 

Jag ringde kliniken på morgonen och meddelade resultatet. Läkaren hade skrivit in i journalen att jag fick börja med letrozol igen om jag ville, vi kunde alltså köra direkt med en ny insemination.

Vi hade ett långt samtal med varandra på torsdag kväll där vi diskuterade just det. Vill vi göra fler inseminationer? Vi ställde insemination och IVF emot varandra och när vi pratat färdigt var vi väldigt överens om att vi hellre kör IVF. Chansen är mycket större att lyckas. Det blir ingen rädsla över att pricka en helg. Vid IVF vet vi ju att vi får tillbaka ett embryo som lever (om vi får tillbaka något alltså). Vi behöver inte fundera på om jag verkligen lossat ett ägg. Vi vet att ägget och spermien har gått ihop och allt har börjat dela sig osv. Dessutom läste jag att första IVF:en kan ses lite som en testomgång där man hellre ges lite mindre dos och att utdelningen därmed kan bli lägre. Därför går vi hellre på IVF nu så vi har två chanser istället för en. Sedan verkar alla höra olika statistik gällande insemination. Oddsen verkar lägre än vad vi först trodde.

Alla tankar tillsammans gör alltså att jag hellre tar sprutor och utsätter mig för äggplock än att harva på med inseminationer och avbrutna stimuleringar osv (vet att IVF kan avbrytas också men tänker att risken är mindre).

När jag pratade med dom igår sa jag att vi hade funderat och att vi skulle föredra IVF. Hon svarade att läkaren måste titta på det och att dom får återkomma om hur det blir. På måndag bokade hon in en tid för honom för att kolla på det. Så jag antar att dom ringer upp någon gång efter det. Hon sa även att vi mest troligt får åka till kliniken en extrasväng då för att gå igenom sprutor m.m. Vilket vi gärna gör.

Nackdelen är väl att vi förmodligen inte hinner göra någon behandling innan jul. Men vi får ta den smällen. Några månader till som ofrivilligt barnlös (minst.... förstås). Ett helvete vi vill ur så snart som möjligt men vi blir också stressade av att försöken går åt, vi vill försöka maxa dom behandlingar vi har kvar. Vi får försöka leva bra i några månader nu och sedan ge allt när det är dags igen.

Men först måste läkaren säga sitt.

Kommentera här: