BIM -7

Det har redan gått en vecka sedan insemineringen. Tiden går fortare än väntat. Det är klart att jag ofta undrar hur det går och om det tar sig och så, men inte så att jag håller på att grubbla sönder mig själv.


Lutinus är ingen höjdare... mest på grund av kladdet känner jag. Humörmässigt känns det bra. Nästan så att det känns bättre med extra progesteron. Kan det vara så att jag hamnar på en mer lagom nivå av det nu? Att jag ligger lite lågt annars?

I veckan har jag varit lite rädd för att träna. Tänk om jag gör någon konstig rörelse precis när ägget ska fästa? Sambon lugnade mig och sa att det är bättre för kroppen om jag mår bra och jag mår bra av träning. Alltså ska jag träna om jag vill det. Jag läste även runt lite och inser ju hur otroligt litet embryot är just nu (om det finns) och att det inte finns mycket som kan påverka det. Så jag kör på. Och mitt humör blev tio gånger bättre efter passet igår. Jag inser ofta efteråt hur mycket jag egentligen behöver det psykiskt. Det är häftigt! Synd att det är så lätt att glömma det när motivationen sviktar.

En vecka kvar till testdag. Beror lite på hur status är då, om jag kommer testa på onsdagen eller avvakta lite. Kommer mensen är det bara att få det överstökat men kommer den inte kanske jag väntar några dagar. Är så rädd för vad det ska visa...

Jag är fortfarande optimistisk samtidigt som jag funderar om vi kan köra en ny omgång direkt om det inte går. Så tankarna är väl lite överallt.

Men jag hejar på och hoppas att det finns något där som växer. <3

Kommentera här: