Vår väg till ett barn

Mitt förra inlägg blev lite kryptiskt. Jag visste inte hur mycket jag kunde skriva, samtidigt som jag kände att jag bara måste få skriva av mig. It ain´t my story to tell, som ni ju vet. Men jag har fått tillåtelse att skriva mer om det, så jag tänkte att jag gör ett försök. Ni får komma ihåg att det här är helt utifrån hur jag upplevde allt. Det kan även vara lite rörigt, allt kanske inte skedde exakt när jag vill minnas, de senaste dygnen flyter ihop mer och mer.

 

I torsdags var jag på jobbet som vanligt. Jag hade precis ätit lunch när jag såg att mamma hade ringt tre gånger. Jag tänkte att det kanske är något viktigt så jag ringde upp direkt. Mamma ringer lite nu och då så jag hade ingen tanke på att gå lite avskilt, jag satte mig bara på en stol i lunchrummet. 

 

Mamma berättar att min syster ligger på sjukhus. Att hon har fått ett utomkveds och att hon opereras akut. Hon hade blod i buken och har haft fruktansvärt ont. Jag blir chockad. Jag frågar om hon vill att jag kommer dit men då min syster ändå ligger under operation så var det ingen brådska.

 

Jag går in på toaletten (ska ju ta mina lutinus). Det börjar sjunka in vad det är som händer. Jag skulle alltså bli moster, skulle... Inte nu längre. Tårarna kommer. Jag tänker på min syster som i detta nu mister sitt barn. Jag tänker på det hemska besked dom fått under morgonen och den sorg som väntar efter uppvak. Dom har förlorat sitt barn. Jag har förlorat mitt syskonbarn. Även om jag precis fått veta det så känns det som att en del av mig går sönder. Jag kan inte sluta gråta. Jag gråter i närmare 20 minuter, inne på toaletten på jobbet. Jag måste därifrån, det skulle vara helt omöjligt att koncentrera sig om jag stannade kvar. Jag tror att vår egen historia blandas in i alla känslor också. Att allt kommer över mig. Varför kunde det inte bara få gå bra för henne? Varför kunde dom inte bara ha fått det där barnet? En ljuspunkt för oss alla.

 

Jag tar mig till sjukhuset där jag möter upp med mamma och pappa. Syrran ligger på uppvak. Även hennes sambo kommer dit (han har såklart varit med tidigare under dagen också). Trots att vi vet att hon är klar får vi vänta över en timme innan vi får gå in till henne. Det enda jag tänker på är att hon ligger där, ensam. Jag vill in till henne. Vara hos henne, vill inte att hon ska vara ensam nu.

 

Till slut får vi träffa henne, en och en. Jag gråter när jag kommer in till henne. Det gör så ont i mig. Min lillasyster. Jag vill bara skydda henne från allt det onda här i världen. Jag vet att hon är vuxen och stark, men hon kommer alltid vara min lillasyster.

 

Hon har inte träffat läkaren ännu så hon vet inte riktigt hur operationen gått och vad dom har tagit bort. Jag blir stressad över detta. Hade det varit jag hade jag velat ha så mycket info som möjligt så snabbt som möjligt.

 

Jag åker hem och äter middag med sambon. Vi båda är väldigt tagna av situationen. Jag åker tillbaka en sväng igen på kvällen, innan besökstiden går ut. Det är skönt att se henne äta och ändå kunna skoja lite.

 

Jag åker hem och försöker sova. Det är svårt, tankarna snurrar. Jag tror att jag lyckas slumra till lite, precis innan telefonen ringer. Det är min syster som ringer. Och hon gråter, och gråter. Läkaren har pratat med henne. Dom har plockat bort den äggledare som embryot satt fast i. Dock såg inte den andra äggledaren så bra ut heller. Läkaren tror att det beror på en blindtarmsinflammation som hon hade som liten. Att det blev en infektion (inflammation?) i buken och att äggledarna därmed tagit skada. Läkaren tror att dom kommer behöva IVF.

 

Jag börjar också gråta. Helvetes jävla skit. Det kan inte vara sant. Min syster? Ska min syster behöva gå igenom samma helvete som mig? Det kan bara inte vara sant. Hon är så ledsen. Hon förstår inte hur hon någonsin ska kunna sluta gråta. Att hon hade trott att det värsta var över men att det nu blev ännu värre. Jag ville bara vara hos henne. Kunna krama henne. Finnas där. Som tur var så var henne sambo på väg dit. Tur dom har varandra.

 

Jag sa att jag tar ledigt från jobbet dagen efter och kommer till henne på sjukhuset så tidigt jag kan. Jag sov några timmar. Lyckades somna runt två på natten, vaknade flera gånger men lyckades somna om. Jag hoppades att jag skulle vakna på morgonen och att allt bara varit en mardröm. Men så var det inte. Jag klev upp när väckaren ringde vid sex och åkte upp på sjukhuset strax före åtta. Jag och mamma följdes dit. 

 

Mitt på dagen får dom träffa läkaren igen. Jag och mamma får vara med vid samtalet. Läkaren berättar om operationen igen och berättar om hur dom kan gå vidare. Läkaren trycker på att hon fortfarande har två väldigt fina äggstockar kvar. Även äggreserven ser väldigt bra ut. Så att få biologiska barn borde inte vara några problem. Dom bestämmer att dom ska göra en spolning av den äggledare som är kvar för att se om det fungerar. Detta görs efter nästa mens. Efter det får man ta beslut om IVF eller om det går på naturlig väg. Läkaren tror att det blir IVF men kan såklart inte vara säker förrän spolningen är gjord. Dom får även träffa en kurator innan dom tillslut får åka hem. 

 

Jag minns hur vi mådde efter beskedet att vi inte kan få barn. Jag kan ju bara tänka mig hur dom mår efter två tunga besked samma dag. Det här med ttc-systrar har fått en helt ny innebörd. Vad är oddsen att två systrar ska behöva genomgå samma sak? Det beror inte ens på ärftliga anledningar, då hade jag kunnat förstå bättre, men det här? Hur kan två systrar dra samma nitlott?

 

Hela helgen har jag legat med huvudvärk blandat med migrän. Jag antar att anspänningen på sjukhuset och alla känslor i kroppen tar ut sin rätt. Min hjärna känns svullen. Jag önskar ingen det vi behöver gå igenom, inte ens min värsta fiende, och så råkar det bli min syster... Det känns förjävligt.