Slutat straffa mig själv
Jag har länge tänkt att den här ofrivilliga barnlösheten är universums sätt att straffa mig för något dåligt jag har gjort tidigare i livet. Val jag har gjort som jag inte varit stolt över. Val som har sårat andra. Jag har tänkt att det här är något jag får ta för att lära mig den hårda vägen.
Nu på slutet har jag dock börjat släppa dessa tankar. Känt att det nog inte är ett straff för något jag har gjort, för såhär dålig människa kan jag bara inte ha varit. Oavsett vad jag har gjort tidigare i livet så finns det inget jag kan ha gjort som varit så dåligt att jag ska behöva ta såhär många motgångar, såhär dåligt mående och såhär mycket sorg.
På sätt och vis är det en skön känsla att inse det. Att jag inte längre behöver straffa mig själv.
Problemet kvarstår ju dock, att vi är fast i den här skiten, men det beror inte på något jag har gjort. Det beror på att vi drog nitlotten i det här. Det finns ingen rättvisa i barnlöshet. Man får inget barn för att man är en duktig människa, för att man bryr sig om andra eller för att man har ett stabilt liv. Det är slumpen som avgör.
skriven
Så tänkte jag också många gånger... Men det gör det bara svårare. Tror du tänker helt rätt nu, att det handlar om otur och ingenting annat. Och allra oftast vänder otur till tur, även om det inte känns så alla gånger. Tänker på er och håller alla mina tummar för att det snart är er tur <3