Overkligt

Det känns overkligt att vara igång. Det är en sådan konstig känsla. Jag vet ju att det är vi som tar dom där sprutorna varje kväll. Jag känner ju sticket i min mage. Ändå är det som att jag ser på när någon annan går igenom det. Som om det händer ett annat par, inte oss.

Det känns ännu konstigare att jag kommer ligga på en brits i operationskläder nästa vecka för att göra äggplock. Och helt overkligt att jag kanske ruvar om ett par veckor.

Trots att vi har väntat på det här i tre år (även om vi inte visste om det för tre år sedan såklart) så känns det ändå plötsligt. Äggplock nu? Barn? Är vi redo?

Jag VET att vi är redo, kan inte bli mer redo än såhär. Nu vet vi ju inte ens om det blir barn. Men det KAN bli barn nu.

Min största skräck är att vi inte får något att föra tillbaka. Då skulle det kännas som ett väldigt slöseri, både på försök och på den påfrestning kroppen får ta.

Många tankar som snurrar, samtidigt som jag känner mig förvånansvärt lugn. Jag blir jättenervös just innan sprutan varje kväll men det släpper så fort han sticker mig, det känns men det är uthärdligt. Alltid lättad efteråt. Gruvar mig för två sprutor per kväll men har full tro på att vi fixar det!
1 Frida G Svensson:

skriven

jag tänker på dig! <3

Svar: Tack fina du! <3
Vår väg till ett barn

Kommentera här: