Gravid v7

I lördags gick vi in i vecka 7. Tiden går fort samtidigt som det går långsamt. 

Hittills har jag känt en del symtom. Förra veckan var jag sååå trött. Har under ett par veckor varit väldigt hungrig. Magen har varit svullen i några veckor och eftermiddagarna har varit jobbiga då jag mått väldigt konstigt. Inte riktigt illamående men obehagskänsla i kroppen på något vis. Även brösten och bröstvårtorna har ömmat en hel del.

Men! Jag tycker att jag känner mindre och mindre. Jag har inte varit så galet trött senaste dagarna, brösten och bröstvårtorna gör inte lika ont idag som förut, inget illamående idag. Och jag blir SÅ orolig! Har den dött nu? Eller svänger det bara från dag till dag helt enkelt? Någon som känner igen sig?

Det är jobbiga veckor nu mellan sista graviditetstestet och ultraljudet.. flera veckor i ovisshet... 

På tal om ultraljudet förresten, vi ska dit den 11/7, alltså om två veckor från idag. Vi fick en läkare som vi haft en gång förut, en som kändes så uråldrig vid den undersökningen. Det känns inte helt bra att gå till honom, jag är rädd att han inte kan stötta oss på rätt sätt om det skulle visa sig att hjärtat inte slår.. jag ringde och försökte byta läkare men ingen av dom andra hade någon ledig tid den veckan (nackdelen med semestertider). Men vi har i alla fall pratat om att boka ett privat ultraljud om det visar sig att hjärtat slår. Då kan vi gå till någon som vi tror är bra och kanske få veta lite mer. I så fall blir det kanske i v13 eller så, innan vi berättar för dom på jobbet och andra som inte står lika nära.

Jag tror mycket på det här. Tror att vi ska få se ett hjärta slå. Jag måste tro det. 
Men det går ju inte att släppa rädslan heller, den finns alltid med mig. Så länge jag känner symtom slappnar jag av men när jag knappt känner något blir jag orolig direkt...

Fortfarande bitter?

Även om det känns som en evighet så har jag ju inte varit gravid särskilt länge än.. Vi satte in embryot för ungefär 3 veckor sedan, så det är väl så länge man kan säga att vi varit gravida då kanske.
 
Men jag känner att det kommer ta tid att vända tankarna i huvudet. Jag är fortfarande fast i den ofrivilliga barnlösheten. Ser jag gravida muttrar jag lite inombords och blir lite smått avundsjuk på deras fina gravidmagar. Jag får säga till mig själv att jag ju faktiskt också är gravid nu. Min graviditet räknas precis lika mycket som deras. 
 
Barnpratet på jobbet känns fortfarande inte okej hos mig. Jag har såå svårt att föreställa mig att jag kommer ha en egen liten en att prata om. Jag försöker engagera mig mer men det är svårt, det brukar sluta med att jag bara sitter tyst. 
 
Häromdagen var det en kollega som pratade om att hon hade fått ta "En spruta om DAGEN, i SJU dagar" efter sin förlossning och att den skulle tas i magen. Herregud vad bitter jag kände mig då. Jag blev helt tyst och tänkte bara "förställ dig då 14 sprutor på 9 dagar och sedan ett äggplock som är fruktansvärt plågsamt". Jag sa förstås ingenting. Det går inte att jämföra problem på det viset. Och jag tror att det jag egentligen tycker är jobbigast är att hon kan gå igenom sina graviditeter lyckligt ovetandes om vilket helvete man skulle kunna ha. Jag önskar att andra kunde förstå hur otroligt lyckligt lottade dom är om dom slipper IVF m.m.
 
Jag önskar också att jag inte var så påläst runt allt det här, att jag inte förstod hur mycket som skulle kunna gå snett. Jag kollar fortfarande på toalettpappret när jag torkar mig. Granskar det för att se så det inte kommer något blod. Minsta lilla värk i ländryggen eller magen så fryser jag till is och är rädd att ett missfall är på gång. Jag är både rädd och förväntansfull inför det ultraljud som kommer. Tänker att vi kanske faktiskt får se ett hjärta som slår, samtidigt som jag nästan börjar gråta av tanken på att gå därifrån utan att ha fått se det. Hela världen skulle rasa igen.
 
Men faktiskt så njuter jag en hel del också. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på mycket länge. Trots trötthet, irriterat humör, ständig hunger och ibland illamående så känns allt mycket lättare nu. Det finns ju en glädje i allt också. Så länge jag känner mig gravid tänker jag att det borde vara så. Jag lyssnar på kroppen och ger den vad den vill ha, vilket just nu är att sova jämt och äta mycket. Jag och sambon börjar trevande hitta tillbaka till en bättre relation till varandra. Vi pratar mer nu än vi gjort den senaste tiden. Vi skojar och skrattar tillsammans och sambon börjar också ta in att det finns något i min mage. Jag citerar gravidappar som säger att kvinnan kan vara lättirriterad och att hon kan må bra av en lättare frukost på sängen varje morgon. Sambon skrattar och verkar inte ta det på fullaste allvar direkt. Men han kokar ett ägg till embisen varje morgon och säger hejdå till oss båda när vi åker till jobbet. 
 
Vi behöver verkligen det här, båda två. Lite (mycket) glädje efter år av sorg, depressioner och utmattning. Kanske är det nu vi får tillbaka något för alla år som varit jobbiga. <3

Gravid v6

Himlarns, vad fina ni är! Tack för era kommentarer och gillahjärtan, det värmer verkligen! <3

I lördags gick vi in i v6 och i söndags gjorde vi det test som nu skulle visa 3+, och här är resultatet: 

(null)
Såå skönt att se! :)

Därmed kunde vi berätta för min syster och sambo i söndags och mamma och pappa igår. Alla blev så glada. Dom vet hur mycket vi har kämpat och den här tiden har ju varit jobbig för dom också. En lättnad när det äntligen gick. Nu har vi ju varit tydliga med att det fortfarande är väldigt tidigt och att vad som helst kan hända, men att vi glädje oss ändå för att det gick och för att vi har något som växer i magen.

Jag ringde även till kliniken igår för att meddela resultatet. Tjejen jag pratade med lät väldigt glad över resultatet. :) Hon räknade ut beräknad födsel till 16/2-19 och skulle skicka remiss till hemorten för ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 9, alltså vecka 28 som är min första semestervecka. Om allt ser bra ut då så kan jag kontakta mödravårdscentralen (?) för inskrivning.

Jag har läst om många som får komma dit för ultraljud i v7 så jag blev lite förvånad över v9. Men samtidigt ökar väl chanserna att det går vägen ju senare man gör det. Missfallsrisken minskar för varje vecka om jag förstod det rätt. Så det blir lite längre att vänta men vi kanske kan slappna av liiiite mer om allt ser bra ut... Jag tror att det blir bra. :)

Tiden har börjat gå liiite fortare igen. Kanske för att vi inte går och väntar på något som ligger nära. Nu blir det inga fler tester och ultraljudet ligger tre veckor bort. Så nu ska väl vardagen bara rulla på fram till semestern. Allt är sig likt samtidigt som allt är annorlunda. :)