Gravid V5

Det blir ju lite tokigt nu när inläggen kommer en vecka senare än när dom faktiskt skrevs men ni får stå ut med det... Det här är sista inlägget som är tidsinställt. :)
 
När jag skriver det här är det tisdag den 12/6. Vi är i V5 (4+3). Tiden går så långsamt att det känns som jag varit gravid i flera veckor redan... men det har bara gått 3 dagar sedan testet.
 
Arbetsdagarna är plågsamma. Jag är så enormt trött. Förmodligen en blandning av lättnad över att kunna bli gravid och att faktiskt vara gravid.
 
Vad konstigt det känns att skriva att jag är gravid, det känns som att jag fortfarande ljuger. Jag känner mig inte som en del i samtalen på jobbet, faktiskt inte ens intresserad av att prata barn. Kanske för att jag fortfarande är rädd? Kanske för att jag vet att det här kan ta slut när som helst också?
 
Förutom den enorma tröttheten är brösten större och ömma. Jag såg även en tydlig blodådra nyss och log för mig själv. Så många gånger jag läst om det som grav.symtom på diverse forum.... jag har även varit lite illamående på eftermiddagarna (förutom idag, vilket gör mig rädd).
 
För varje lång dag som går får jag mindre och mindre lust att berätta för någon. Som om jag vill hålla det i vår bubbla och skydda embisen så mycket jag bara kan. 
 
Jag hoppas verkligen att den vill stanna hos oss. <3

Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)
 

Resultatet av FET 2

Sedan en tid tillbaka läser min syster den här bloggen ibland. Som ni vet kämpar dom också så därför ville jag prata med henne innan jag skrev något mer här. Jag ville att hon skulle få veta genom mig och inte genom bloggen. Så, nu kan jag skriva här! :)
 
Vi kör en kort sammanfattning av tiden som gick fram till BIM:
 
ÄL+9, den där lilla blödningen som kom och gick. Några strimmor blod och sedan inget mer.
 
ÄL+10, dagen efter den lilla blödningen. Inga spottings.
 
ÄL+11, väntade mig blod varje gång jag gick på toaletten. Det kom inget.
 
ÄL+12, fortfarande inget blod. Det kändes som att för varje timme som gick så investerade jag mer och mer av mitt hjärta i det här embryot. Jag blev mer och mer rädd för att se blod och kände att fallet skulle bli hårdare och hårdare ju längre tiden gick. Jag var livrädd!
 
ÄL+13, inget blod.
 
ÄL+14, ett plus!
 
Symtom:
- uteblivna spottings (förmodligen enda symtomet jag verkligen kan lita på är ett symtom)
- lätt öm i svanken till och från sedan dag 11 ungefär
- lite lätt skakis på morgonen (kan bero på dålig sömn)
- ökade flytningar (har känts blött ofta)
- dålig i magen mest varje dag (kan bero på sömnbrist)
- ömma och svullna bröst vid BIM, kanske inte så mycket mer än vid mens men det ömmar när jag tar av BH:n, som att bröstens tyngd gör att det gör ont
- har varit trött i en vecka, förmodligen för att det snurrar så mycket i huvudet att jag inte kan somna på kvällarna
- hungrig mest hela tiden
 
Det här inlägget blev väldigt kortfattat och lite opersonligt.. Det kommer ett nytt inlägg med alla känslor runt det här. <3