Ruvare igen...

Klockan är snart 14 (förmodligen mer innan jag skrivit klart det här) och vi har redan haft en väldigt fin dag!

Vi skulle inte vara på kliniken förrän vid 13 så vi hade gott om tid imorse. Vi sov lite längre än vi brukar på vardagar, tog en dusch och åt sedan frukost i lugn och ro. Sambon hann gå ut och fixa lite med trädgården och jag hann gå till växthuset och kolla till våra plantor. Solen lyste och temperaturen var så behaglig. Jag kan fortfarande inte förstå att vi har så här fint väder redan i maj!
Det kändes rofyllt och avslappnande att kunna ta det lugnt innan vi skulle åka.

Vi åkte till staden där kliniken ligger, vilket tar lite över en timme. Väl där letade vi upp en takterrass och åt en god lunch i solen. Därefter hann vi gå en liten sväng i några butiker som låg i närheten.

Runt kvart över tolv åkte vi mot kliniken, vilket innebar att vi hade parkerat och var redo att gå in redan vid halv ett, hej tidspessimist! När vi började gå insåg vi att den vanliga vägen var avstängd så vi fick gå en omväg för att komma till entrén, vilket bara blev en bonus. Vi hade ju gott om tid så vi tog en lugn promenad genom en park och bara njöt av att vara ute.

Vi satte oss en stund och väntade i väntrummet men tiden gick rätt snabbt ändå. Vi fick komma in och jag fick byta om till den vanliga snygga outfiten. Vi skojade på lite och sambon tog några roliga bilder på mig. Det är ju så sexigt med hårmössan och dom långa grå strumporna. Jag lyckades också få en rock som envisades med att glipa ordentligt och visa halva mitt vänstra bröst lite nu och då, haha! Sällan man känner sig så snygg! ;)

Väl inne i operationssalen (samma för plock som för återföring) fick vi höra att dom hade tinat två embryon idag. Något inom mig började hoppas på att vi skulle få tillbaka båda men embryologen konstaterade rätt snabbt att det var något fel på det första, därav tinades det andra också.

Den här gången kollade läkaren med ultraljud på magen. Tydligen var jag lite för lite kissnödig den här gången. Typiskt! Jag var så himla kissnödig förra gången att jag höll igen lite denna gång... om det blir fler gånger vet jag i alla fall att jag ska vara mer kissnödig..
Det ordnade sig rätt bra i alla fall när hon satte in den där "anknäbben", då flyttade sig livmodern lite så att hon såg bättre med ultraljudet.

Embryologen gick in i rummet bredvid för att hämta embryot. Hon slog igång tv:n för att vi skulle kunna se det men den funderade inte. :/ vi fick alltså inte se vårt embryo idag. Hon hade dessutom tänkt visa oss skillnaden på den som tydligen varit helt "död" och den som delade sig fint. Det känns synd att vi inte fick se det men jag är såklart ändå glad att vi fick tillbaka ett som såg bra ut. Det är ju viktigast!

Läkaren förde in embryot och det hela var klart på några minuter. Embryologen kollade att det inte fastnat i katetern och sedan var vi färdiga.

När vi gick ut från sjukhuset såg vi att det fanns ett café bredvid parken som vi korsade. Åå, glass!! Så vi stannade till där, köpte varsin glass och njöt i solen en stund. Det kändes som ett perfekt stopp efter insättningen.

Denna gång är vi glada men inte riktigt lika lyriska som förra gången. Vi håller igen lite eftersom vi är smärtsamt medvetna om att det kan gå åt båda håll. Det var verkligen jobbigare än jag trodde att få ett negativt resultat efter en embryotransfer. Nu hoppas vi förstås att det tar sig denna gång men vi vet att det inte finns några garantier.

Vi gick också från 7st embryon i frysen till 5st. Nu känns 5 helt plötsligt lite.. men jag förstår ju att det fortfarande är många! Det får sjunka in lite bara så kommer det kännas bättre snart igen. Jobbigast kanske ändå var att den ena var helt död. Man undrar ju vad det var för fel.. men samtidigt hade det ju aldrig blivit ett barn av det så det är väl på sätt och vis bra att den sållades bort redan nu.

Den här gången har vi testdag 22 dagar efter omslag på ÄL-stickan. Jag har inte hunnit räkna ut när det blir men tänker att vi lär märka nästa helg om mensen kommer eller inte.

Nu blev det ett långt inlägg.. jag kände att jag ville dokumentera hela dagen då jag verkligen har njutit av att den blev så fin. Hoppas att ni också har en fin dag! :) <3




Omslag?

Orken pendlar lite fram och tillbaka så jag har inte riktigt orkat med telefonen/datorn dom senaste dagarna...

Det var ju lite spännande på torsdag och fredag, skulle det hinna slå om eller inte? På torsdagen blev det en tom cirkel. Ändå väntat tänkte jag. Men så på kvällen fick jag exakt samma känsla som förra gången, känslan av att vi höll på att missa omslag och att jag var sugen på att testa igen på kvällen. Och när jag väl insåg att jag hade tänkt likadant förra gången slappnade jag av lite, tänkte att det nog slår om på fredagen ändå. Och hur som helst skulle jag ju få ta sprutan om det inte slog om.

Fredagen kom och likaså gjorde den glada gubben! Omslag på fredag innebär insättning på torsdag. Så på torsdag åker vi till kliniken igen. Den här gången blir det läkaren som gjorde plocket som ska göra återföringen och det känns bra. Jag gillar henne. Den manliga läkare vi hade sist var också bra men jag gillar ändå den här kvinnan snäppet bättre.

Den här gången är vi lite mer reserverade inför det som kommer. Den här gången vill vi inte berätta för någon att vi åker upp. Kanske tror vi att det ska bli annorlunda resultat om vi hanterar det annorlunda. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll, men om det får oss att känna oss lättare till mods så får det vara så. 

Men hur mår jag då?

Jo, lite bättre faktiskt.
 
Usch, slutet på förra veckan var inte roligt. Jag mådde verkligen inte bra då. Det hade bara blivit sämre och sämre och när vi var inne på fredagen var jag helt slut och mådde inte alls bra psykiskt.
 
Något jag ändå är tacksam över är att jag fortfarande har någon form av handlingskraft kvar när jag mår riktigt dåligt. På något sätt känner jag att det inte är hållbart och hela jag går in i någon form av lösningsfokusering. Det här funkar inte, vad ska jag göra åt det? brukar jag tänka.
 
Eftersom jag kände att jobbet började bli lidande och att det var psykiskt påfrestande för mig att känna att jag inte presterade som jag borde så var första lösningen att prata med vår gruppansvarige (eftersom chefen är föräldraledig). Jag berättade kortfattat om alltihopa. Han visste inget sedan innan så jag fick dra det från början. Jag sa att jag kände mig utmattad och att jag behöver extra hjälp med planeringen i några veckor framöver. Jag sa även att jag behöver få lämna ifrån mig själva ansvaret för vissa leveranser för en tid framåt. Vi hade ett bra samtal och jag kände att jag fick det stöd jag behövde. Därefter pratade jag med vår nye projektledare, en som inte heller vet något om att jag mått dåligt i perioder, och berättade att jag inte mår så bra just nu och att det nog går att likna vid en utmattning. Jag berättade inte orsaken till det men var tydlig med att jag inte klarar av dom ansvarsbitar han lagt på mig just nu. Och han var helt okej med att lyfta tillbaka det till honom för en tid framöver. Jag fick bra stöd även här.
 
Efter att ha lämnat över det till honom känner jag mig lite lättare igen. Det blir inte riktigt samma press på jobbet och leveranserna hänger inte på mig längre, även om jag förstås levererar underlag till dom så blir det ändå inte samma sak som att faktiskt ha helhetsansvaret.
 
I övrigt har vi tagit en del promenader tillsammans, jag och sambon alltså. Det har varit så härliga kvällar nu i ett par veckors tid och det gör det mycket enklare att ta sig ut. Dessutom har vi gjort några utflykter. En kväll var det så varmt och härligt att vi bestämde oss för att köpa med oss mat och åka ut till havet för en picknick. Otroligt rogivande! 
 
Jag har även fått bra hjälp av sambon att reda ut saker när det blir kaos i huvudet. Exempelvis ringde mamma mig på jobbet en dag och frågade vilken tid dom skulle boka bord för kvällen och om dom skulle hämta oss eller om vi skulle ta egen bil. Jag fick panik! Jag kunde inte ta beslut, kunde inte ge henne ett vettigt svar. Sa att hon får bestämma men hon svarade med att jag kunde bestämma vad som passade oss bäst. Vilket bara gav mig ännu mer ångest. Det slutade med att vi fick lägga på och komma överens om att vi skulle höras senare. Jag sms:ade sambon direkt och sa att det var kaos i huvudet. Han hjälpte mig reda ut det och han tog besluten åt oss. Helt plötsligt kändes det lättare att andas igen. 
Det betyder verkligen mycket att han har tagit sig tid att hjälpa mig när det blir sådär. Det känns tryggt att han finns där.
 
Jag tror att en kombination av dom här sakerna har gjort att det faktiskt har börjat vända igen. Plus att det blir återföring förstås, det hjälper också. Jag mår bättre nu, långt ifrån bra men ändå bättre än förra veckan. Jag är fortfarande trött, lättirriterad och har svårt att fokusera på jobbet. Men det är inte lika mörkt i sinnet längre. Och bara det är ju värt mycket förstås.