Men hur mår jag då?

Jo, lite bättre faktiskt.
 
Usch, slutet på förra veckan var inte roligt. Jag mådde verkligen inte bra då. Det hade bara blivit sämre och sämre och när vi var inne på fredagen var jag helt slut och mådde inte alls bra psykiskt.
 
Något jag ändå är tacksam över är att jag fortfarande har någon form av handlingskraft kvar när jag mår riktigt dåligt. På något sätt känner jag att det inte är hållbart och hela jag går in i någon form av lösningsfokusering. Det här funkar inte, vad ska jag göra åt det? brukar jag tänka.
 
Eftersom jag kände att jobbet började bli lidande och att det var psykiskt påfrestande för mig att känna att jag inte presterade som jag borde så var första lösningen att prata med vår gruppansvarige (eftersom chefen är föräldraledig). Jag berättade kortfattat om alltihopa. Han visste inget sedan innan så jag fick dra det från början. Jag sa att jag kände mig utmattad och att jag behöver extra hjälp med planeringen i några veckor framöver. Jag sa även att jag behöver få lämna ifrån mig själva ansvaret för vissa leveranser för en tid framåt. Vi hade ett bra samtal och jag kände att jag fick det stöd jag behövde. Därefter pratade jag med vår nye projektledare, en som inte heller vet något om att jag mått dåligt i perioder, och berättade att jag inte mår så bra just nu och att det nog går att likna vid en utmattning. Jag berättade inte orsaken till det men var tydlig med att jag inte klarar av dom ansvarsbitar han lagt på mig just nu. Och han var helt okej med att lyfta tillbaka det till honom för en tid framöver. Jag fick bra stöd även här.
 
Efter att ha lämnat över det till honom känner jag mig lite lättare igen. Det blir inte riktigt samma press på jobbet och leveranserna hänger inte på mig längre, även om jag förstås levererar underlag till dom så blir det ändå inte samma sak som att faktiskt ha helhetsansvaret.
 
I övrigt har vi tagit en del promenader tillsammans, jag och sambon alltså. Det har varit så härliga kvällar nu i ett par veckors tid och det gör det mycket enklare att ta sig ut. Dessutom har vi gjort några utflykter. En kväll var det så varmt och härligt att vi bestämde oss för att köpa med oss mat och åka ut till havet för en picknick. Otroligt rogivande! 
 
Jag har även fått bra hjälp av sambon att reda ut saker när det blir kaos i huvudet. Exempelvis ringde mamma mig på jobbet en dag och frågade vilken tid dom skulle boka bord för kvällen och om dom skulle hämta oss eller om vi skulle ta egen bil. Jag fick panik! Jag kunde inte ta beslut, kunde inte ge henne ett vettigt svar. Sa att hon får bestämma men hon svarade med att jag kunde bestämma vad som passade oss bäst. Vilket bara gav mig ännu mer ångest. Det slutade med att vi fick lägga på och komma överens om att vi skulle höras senare. Jag sms:ade sambon direkt och sa att det var kaos i huvudet. Han hjälpte mig reda ut det och han tog besluten åt oss. Helt plötsligt kändes det lättare att andas igen. 
Det betyder verkligen mycket att han har tagit sig tid att hjälpa mig när det blir sådär. Det känns tryggt att han finns där.
 
Jag tror att en kombination av dom här sakerna har gjort att det faktiskt har börjat vända igen. Plus att det blir återföring förstås, det hjälper också. Jag mår bättre nu, långt ifrån bra men ändå bättre än förra veckan. Jag är fortfarande trött, lättirriterad och har svårt att fokusera på jobbet. Men det är inte lika mörkt i sinnet längre. Och bara det är ju värt mycket förstås.

Kommentera här: