Vår väg till ett barn

Det finns en tjej på mitt jobb som jag vet kämpar med upprepade missfall. Jag har fått veta det lite på omvägar, vilket jag egentligen inte gillar. Jag tycker att det är upp till henne själv att berätta det för mig, inte att någon annan ska "skvallra" om det, eftersom jag också vet att hon inte pratar öppet om det.

 

Men men, nu är det som det är. Jag har i alla fall velat prata med henne, berätta för henne att vi också har kämpat länge, men det har inte kommit något bra tillfälle. Det känns ju konstigt om jag bara slänger ur mig det också då hon inte vet att jag vet.

 

Igår kom i alla fall rätt tillfälle. Vi var tre stycken som satt och åt tillsammans på lunchen och hon nämnde flera missfall och att hon inte vågar planera något alls i sitt liv. Till exempel så vågar hon inte boka en resa, för tänk om hon är gravid då, eller har fått ett nytt missfall eller något. Och jag förstår ju precis hur hon känner! Man pausar livet för att allt kretsar kring de där barnet man försöker få. Jag kunde se smärtan i hennes ögon, hon har det verkligen kämpigt.

 

Så efter lunchen skrev jag till henne på chatten. Skrev att jag bara ville att hon skulle veta att jag förstår henne. Att vi började försöka för snart fyra år sedan och att vi tillslut fick veta att vi inte kan få barn, att det har varit vårdköer och behandlingar och tillslut IVF för att ta oss dit vi är idag. Att jag förstår precis vad hon menar med att inte våga boka något. Att jag själv höll på att ge upp i våras just på grund av det vacuum  man lever i medan man försöker. Att man pausar livet i flera år och att man konstant lever med utmattning, depressioner och ångest.

 

När hon svarade började jag nästan gråta. Hon tackade för att jag hade delat med mig. Hon berättade att hon knappt hade någon att prata med och att hon tyckte det var skönt att veta att det nu finns en person till att kunna öppna sig för. Hon skrev att hon blev deprimerad efter senaste missfallet och att hon inte riktigt hade kunnat anförtro sig till någon då. Och även i text kunde jag känna hennes smärta. Usch, så ont det gör i hjärtat. Både för att jag minns precis hur ont man själv hade och för att hon ska behöva gå igenom detta.

 

Samtidigt kändes det så jäkla bra inom mig. Jag kände att jag gjorde skillnad, på riktigt. Att jag faktiskt kan finnas där för en annan människa som har det tungt. Ofrivillig barnlöshet är något jag känner starkt för, av förklarliga skäl såklart, så det känns extra bra att kunna hjälpa någon annan. Jag vet att jag inte kan ta bort hennes smärta, men genom att finnas där kanske jag åtminstone kan hjälpa henne att ta sig igenom den.