Det blev inget barn den här gången...

Vi gjorde ett test imorse. Vi kan inte se minsta tecken på att det skulle vara ett streck där. Ett klart minus alltså.
 
Jag gråter varje gång jag tänker på det. Vårt fina lilla embryo klarade sig inte. Vår lilla vilding var kanske lite för vild för att ha ro att stanna kvar. Ingen vet väl varför det inte fäster..Önskar att jag visste dock.
 
Hur ska man orka vara optimistisk på nästa om inte vårt bästa embryo vill fästa?
 
Jag gråter när jag skriver det här. Jag tänker att det är bra. Det är ett sätt att få ut alla känslor. Gråta ut dom och skriva ut dom.
 
I vissa stunder känner jag mig stark. Jag känner att vi överlever det här. Vi kommer att klara oss. Men ibland känns allt så tungt. Jag är så trött. 3,5 år har vi längtat, kämpat och hoppats. 3,5 år är en lång tid när man hoppas på något som aldrig kommer.
 
Jag tänker på alla er som kämpar, som har kämpat eller som kommer att kämpa. Skickar en stor varm kram till er allihopa! Fan vad starka ni är! <3

Ruvardag 5-7

Jag har inte riktigt vågat skriva här de senaste två dagarna... jag är rädd att jag ska jinxa något om jag skriver. 
 
Ruvardag 5 tog vi oss igen utan problem egentligen. Det var mest jobbigt psykiskt, rädslan varje gång man går på toaletten.. det kändes dock som att det hände något i magen, lite stickande på något vis men inte mensvärk.
 
Ruvardag 6 började först bra. Gick på toan utan rött. Men så gick jag på toan en gång till precis innan jag skulle åka till jobbet och då såg jag det. Det där pyttelilla rosa som alltid brukar vara början på mina spottings. Några timmar senare gick jag på toan igen på jobbet, den gången kom det mer. Och jag gick sönder inombords. Fans jävla skit! Men så kom det bara lite nästa gång och sedan inget mer på hela dagen. Dock är det inte helt ovanligt att det kommer lite första dagen, så jag vågade inte tro något alls.
 
Ruvardag 7, vilket är idag, började med tunt ljusrosa. Som om man färgat vatten rosa. Ett par gånger har det kommit mer som en koncentrerad prick men annars verkar det hålla sig där. Dessutom ömmar/ krampar det lätt långt ner i magen idag. Det började i duschen, det högg till några gånger, ganska obehagligt, men det lugnade sig rätt snabbt. Det är inte som mensvärk nu heller utan mer krampande. Vågar varken tro det ena eller det andra. Det positiva är väl att blödningen är väldigt sparsam. Den här tiden i månaden brukar jag blöda rätt mycket. Men så är ju inte dagen slut än heller.
 
Jag som inte skulle tjuvtesta börjar bli sugen på det ändå. Men jag är så rädd för resultatet.. kanske låter jag bli och fortsätter se vad som händer..
 
Fortsättning följer....

Ruvardag 4(?)

Jag tror att vi är på ruvardag fyra nu? Om man räknar insättningen som dag noll.
 
Läkaren sa att det tar ungefär 2-3 dagar innan embryot fäster från det att det börjar kläckas. Alltså borde det börjat fästa i helgen, om det fortfarande lever förstås.
 
Mina bröst ömmar men bara lite. Idag gjorde det lite ont lång ner i magen, inte som mensvärk utan med som en stickande känsla, eller brännande eller något, vet inte vad det beror på. Jag har varit lite illamående i helgen men tror att det kan bero på allt fika jag tryckt i mig under kalasandet. Idag har jag varit otroligt trött, men tror att även det kan bero på allt som varit senaste veckorna. Jag börjar nog äntligen slappna av. 
 
För visst är det lite tidigt att känna graviditetssymtom? Är ju bara på äl+9..
 
Rädslan har börjat smyga sig på. Är så rädd att se blod när jag går på toaletten. Vissa gånger har det ju börjat blöda redan på denna dag. Men oftast är det väl imorgon eller på onsdag, alltså äl+10 eller äl+11.
 
Ibland känner jag mig lugn och tänker att det kanske faktiskt är nu det händer, ibland får jag sådan ångest att trycket över bröstet smyger sig på. Tänk om det inte tar sig?
 
Jag hoppas verkligen att vi tar oss igenom morgondagen utan rött..