Det blev inget barn den här gången...

Vi gjorde ett test imorse. Vi kan inte se minsta tecken på att det skulle vara ett streck där. Ett klart minus alltså.
 
Jag gråter varje gång jag tänker på det. Vårt fina lilla embryo klarade sig inte. Vår lilla vilding var kanske lite för vild för att ha ro att stanna kvar. Ingen vet väl varför det inte fäster..Önskar att jag visste dock.
 
Hur ska man orka vara optimistisk på nästa om inte vårt bästa embryo vill fästa?
 
Jag gråter när jag skriver det här. Jag tänker att det är bra. Det är ett sätt att få ut alla känslor. Gråta ut dom och skriva ut dom.
 
I vissa stunder känner jag mig stark. Jag känner att vi överlever det här. Vi kommer att klara oss. Men ibland känns allt så tungt. Jag är så trött. 3,5 år har vi längtat, kämpat och hoppats. 3,5 år är en lång tid när man hoppas på något som aldrig kommer.
 
Jag tänker på alla er som kämpar, som har kämpat eller som kommer att kämpa. Skickar en stor varm kram till er allihopa! Fan vad starka ni är! <3