Läkarbesöket

Tänker att jag borde skriva ner hur läkarbesöket var innan jag glömmer.. :)

Jag var otroligt nervös hela morgonen, sambon också tror jag. Så himla mycket som står på spel just nu. Kommer vi gå därifrån lyckliga eller förkrossade? Något inom mig sa att det kommer gå bra, ungefär samma känsla som innan gravtestet där jag kände att det bara kunde bli ett resultat. Men hur ska man våga lita på den känslan? Har den inte spelat en ett spratt förr?

Vi var lite tidiga till Gynmottagningen, plus att vi blev inkallade nästan en kvart efter utsatt tid, så min nervositet hann både öka och tillfälligt stanna av. Men så fort jag tyckte att jag hörde någon läkare i korridoren så ökade pulsen kraftigt. Tillslut blev vi hämtade och visade till ett rum, samma rum som för ett år sedan hos denna läkare. Det utmärker sig för han är den enda som har skrivbordet placerat så att den endast ryms en stol bredvid honom, vilket gör att sambon hamnar långt ifrån mig. Men sambon flyttade en stol närmare som tur var.

Läkaren (som vi inte trodde skulle vara särskilt bra) började med att fråga om när vi senast var på gyn, om när vi gjort insättningen och hur det sedan hade gått. Ehh, har han ingen aning om varför vi är här?! funderade jag. "Jo, det gick bra, det är därför vi är här" svarade jag lite förvånat. Då sa han att han visste det men bara ville att vi skulle berätta allt för honom. Då kände jag mig lite lugnare igen. Han funderade lite vilken dag vi var på och vi sa 8+4 och att kliniken hade räknat ut samma sak. Så han körde på det. Sedan var det dags för ultraljudet och han berättade att vi kör vaginalt ultraljud, vilket jag hade räknat med också. Vi berättade att vi var nervösa och att det här var första ultraljudet efter många års kämpande. Jag minns inte riktigt vad han svarade.

Han påbörjade undersökningen i alla fall och han var snabb med att säga "Åå ja, bra!" så vi andades ut lite. Sedan såg jag rätt snabbt ett flimrande på skärmen. Jag vände mig tvärt mot sambon och liksom försökte prata med honom bara genom min blick. Jag ser hjärtat slå! ville jag skrika.

Läkaren grejade på lite med ultraljudsmaskinen och försökte hitta hjärtljudet så att vi skulle få lyssna på det. Först måste han ha kommit lite tokigt till för man hörde bara några slag och sedan paus och sedan några slag till. Å nej, slår det ojämt? tänkte jag. Men läkaren verkade inte helt nöjd, så han grejade på ett tag till och sedan fick vi höra hjärtljudet på riktigt. Åå, så underbart! Har aldrig hört något så vackert! Sambon lyckades dessutom filma just då, så jag lyssnar på ljudet flera gånger om dagen bara för att försöka ta in att dom där hjärtslagen finns inuti min kropp. I mig finns det nu två hjärtan som slår. Går inte att greppa riktigt.

Läkaren lyckas också säga "det där är hjärtat, dom första hjärtslagen" på filmen, vilket var så bra tajmat! Han menade alltså dom första hjärtslagen som vi får höra.

Han fortsatte att berätta om vad han såg. Han visade gulesäcken och nån hinna som sedan skulle växa ihop med en annan. Sedan mätte han fostret och enligt maskinen var fostret på dag 8+4, alltså exakt enligt våra beräkningar också. Vilken lättnad!

Läkaren var mycket bättre än vi hade trott innan. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick just honom. Han tog det lugnt, berättade vad han såg och kändes väldigt snäll. Så skönt att det blev en fin upplevelse!

När vi gick ut till hissarna skickade jag ett meddelande till hela familjen om att hjärtat slår och jag tror alla blev lika lättade som vi (tja, vi är väl mest lättade, men ändå). Vi gick till bilen och grät tillsammans, lättade över att det gått bra.

❤️❤️❤️