Läkarbesöket

Tänker att jag borde skriva ner hur läkarbesöket var innan jag glömmer.. :)

Jag var otroligt nervös hela morgonen, sambon också tror jag. Så himla mycket som står på spel just nu. Kommer vi gå därifrån lyckliga eller förkrossade? Något inom mig sa att det kommer gå bra, ungefär samma känsla som innan gravtestet där jag kände att det bara kunde bli ett resultat. Men hur ska man våga lita på den känslan? Har den inte spelat en ett spratt förr?

Vi var lite tidiga till Gynmottagningen, plus att vi blev inkallade nästan en kvart efter utsatt tid, så min nervositet hann både öka och tillfälligt stanna av. Men så fort jag tyckte att jag hörde någon läkare i korridoren så ökade pulsen kraftigt. Tillslut blev vi hämtade och visade till ett rum, samma rum som för ett år sedan hos denna läkare. Det utmärker sig för han är den enda som har skrivbordet placerat så att den endast ryms en stol bredvid honom, vilket gör att sambon hamnar långt ifrån mig. Men sambon flyttade en stol närmare som tur var.

Läkaren (som vi inte trodde skulle vara särskilt bra) började med att fråga om när vi senast var på gyn, om när vi gjort insättningen och hur det sedan hade gått. Ehh, har han ingen aning om varför vi är här?! funderade jag. "Jo, det gick bra, det är därför vi är här" svarade jag lite förvånat. Då sa han att han visste det men bara ville att vi skulle berätta allt för honom. Då kände jag mig lite lugnare igen. Han funderade lite vilken dag vi var på och vi sa 8+4 och att kliniken hade räknat ut samma sak. Så han körde på det. Sedan var det dags för ultraljudet och han berättade att vi kör vaginalt ultraljud, vilket jag hade räknat med också. Vi berättade att vi var nervösa och att det här var första ultraljudet efter många års kämpande. Jag minns inte riktigt vad han svarade.

Han påbörjade undersökningen i alla fall och han var snabb med att säga "Åå ja, bra!" så vi andades ut lite. Sedan såg jag rätt snabbt ett flimrande på skärmen. Jag vände mig tvärt mot sambon och liksom försökte prata med honom bara genom min blick. Jag ser hjärtat slå! ville jag skrika.

Läkaren grejade på lite med ultraljudsmaskinen och försökte hitta hjärtljudet så att vi skulle få lyssna på det. Först måste han ha kommit lite tokigt till för man hörde bara några slag och sedan paus och sedan några slag till. Å nej, slår det ojämt? tänkte jag. Men läkaren verkade inte helt nöjd, så han grejade på ett tag till och sedan fick vi höra hjärtljudet på riktigt. Åå, så underbart! Har aldrig hört något så vackert! Sambon lyckades dessutom filma just då, så jag lyssnar på ljudet flera gånger om dagen bara för att försöka ta in att dom där hjärtslagen finns inuti min kropp. I mig finns det nu två hjärtan som slår. Går inte att greppa riktigt.

Läkaren lyckas också säga "det där är hjärtat, dom första hjärtslagen" på filmen, vilket var så bra tajmat! Han menade alltså dom första hjärtslagen som vi får höra.

Han fortsatte att berätta om vad han såg. Han visade gulesäcken och nån hinna som sedan skulle växa ihop med en annan. Sedan mätte han fostret och enligt maskinen var fostret på dag 8+4, alltså exakt enligt våra beräkningar också. Vilken lättnad!

Läkaren var mycket bättre än vi hade trott innan. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick just honom. Han tog det lugnt, berättade vad han såg och kändes väldigt snäll. Så skönt att det blev en fin upplevelse!

När vi gick ut till hissarna skickade jag ett meddelande till hela familjen om att hjärtat slår och jag tror alla blev lika lättade som vi (tja, vi är väl mest lättade, men ändå). Vi gick till bilen och grät tillsammans, lättade över att det gått bra.

❤️❤️❤️

Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)
 

Resultatet av FET 2

Sedan en tid tillbaka läser min syster den här bloggen ibland. Som ni vet kämpar dom också så därför ville jag prata med henne innan jag skrev något mer här. Jag ville att hon skulle få veta genom mig och inte genom bloggen. Så, nu kan jag skriva här! :)
 
Vi kör en kort sammanfattning av tiden som gick fram till BIM:
 
ÄL+9, den där lilla blödningen som kom och gick. Några strimmor blod och sedan inget mer.
 
ÄL+10, dagen efter den lilla blödningen. Inga spottings.
 
ÄL+11, väntade mig blod varje gång jag gick på toaletten. Det kom inget.
 
ÄL+12, fortfarande inget blod. Det kändes som att för varje timme som gick så investerade jag mer och mer av mitt hjärta i det här embryot. Jag blev mer och mer rädd för att se blod och kände att fallet skulle bli hårdare och hårdare ju längre tiden gick. Jag var livrädd!
 
ÄL+13, inget blod.
 
ÄL+14, ett plus!
 
Symtom:
- uteblivna spottings (förmodligen enda symtomet jag verkligen kan lita på är ett symtom)
- lätt öm i svanken till och från sedan dag 11 ungefär
- lite lätt skakis på morgonen (kan bero på dålig sömn)
- ökade flytningar (har känts blött ofta)
- dålig i magen mest varje dag (kan bero på sömnbrist)
- ömma och svullna bröst vid BIM, kanske inte så mycket mer än vid mens men det ömmar när jag tar av BH:n, som att bröstens tyngd gör att det gör ont
- har varit trött i en vecka, förmodligen för att det snurrar så mycket i huvudet att jag inte kan somna på kvällarna
- hungrig mest hela tiden
 
Det här inlägget blev väldigt kortfattat och lite opersonligt.. Det kommer ett nytt inlägg med alla känslor runt det här. <3