V10 (9+3)

Jag inser att veckorna går rätt snabbt när jag går in här för att skriva och får byta vecka varje gång. Jag vill ju bara att tiden ska gå nu så vi får göra något nytt ultraljud och sånt. Så vi får se att den lever.

Jag läste att om man sett hjärtat slå i v9 så minskar risken för missfall till 2-3%. Vilket såklart känns bra. Men så är vi inne i v10-11 nu som verkar vara lite kritiska i och med att moderkakan ska ta över från gulesäcken. Så jag blir rädd ändå. Även om chanserna att allt går fint är höga nu. Jag tror väl kanske att vårt bagage späder på oron ännu mer. 

Jag oroar mig mycket för att jag ska göra något fel. Dricker jag tillräckligt med vatten? När åt jag lax senast? Vågar jag bada i havet? Sitter jag still för mycket? Osv. Och den här oron behöver jag jobba på. Det är inte hållbart att hålla på såhär. Det blir ju knappast bättre för fostret för att jag oroar mig för allt, vore ju bättre att njuta av livet och ha roligt. 

Jag har svårt för att stå och gå längre stunder. Blir lite yr om jag står länge och får ont i magen om jag går för länge. Har en hel del problem med magen egentligen. Jag blir väldigt uppsvälld på eftermiddagarna och kvällarna också har jag fått väldigt ont i övre delen av magen emellanåt, kanske i stil med magsår fast jag tror inte att det är det. Jag tror mina tarmar har det lite kämpigt.. jag försöker få i mig lite mer fibrer och dricker mer vatten men det blir ändå inte helt bra.

Jag tog en bild på magen ikväll, så som den ser ut mest hela tiden och har gjort sedan v6 ungefär. Jag inser när jag kollar på bilden att magen inte är fullt så stor som jag upplever den, men det är väl egentligen obehagskänslan en uppsvälld mage ger som är värst. Jag längtar tills det är en riktig gravidmage och inte bara uppsvällda tarmar ;)

(null)

Känns som att jag mest klagar idag, hehe. Inte riktigt meningen. Vill dokumentera hur jag känner för att kunna kolla tillbaka i framtiden.

Jag älskar symtom samtidigt som jag känner att dom här första veckorna inte riktigt är någon härlig tid. Jag hoppas att kroppen hittar någon balans om några veckor och att jag får uppleva dom fina delarna och njuta av dom istället. Jag längtar efter en växande mage och att få känna dom första sparkarna. :) <3

Läkarbesöket

Tänker att jag borde skriva ner hur läkarbesöket var innan jag glömmer.. :)

Jag var otroligt nervös hela morgonen, sambon också tror jag. Så himla mycket som står på spel just nu. Kommer vi gå därifrån lyckliga eller förkrossade? Något inom mig sa att det kommer gå bra, ungefär samma känsla som innan gravtestet där jag kände att det bara kunde bli ett resultat. Men hur ska man våga lita på den känslan? Har den inte spelat en ett spratt förr?

Vi var lite tidiga till Gynmottagningen, plus att vi blev inkallade nästan en kvart efter utsatt tid, så min nervositet hann både öka och tillfälligt stanna av. Men så fort jag tyckte att jag hörde någon läkare i korridoren så ökade pulsen kraftigt. Tillslut blev vi hämtade och visade till ett rum, samma rum som för ett år sedan hos denna läkare. Det utmärker sig för han är den enda som har skrivbordet placerat så att den endast ryms en stol bredvid honom, vilket gör att sambon hamnar långt ifrån mig. Men sambon flyttade en stol närmare som tur var.

Läkaren (som vi inte trodde skulle vara särskilt bra) började med att fråga om när vi senast var på gyn, om när vi gjort insättningen och hur det sedan hade gått. Ehh, har han ingen aning om varför vi är här?! funderade jag. "Jo, det gick bra, det är därför vi är här" svarade jag lite förvånat. Då sa han att han visste det men bara ville att vi skulle berätta allt för honom. Då kände jag mig lite lugnare igen. Han funderade lite vilken dag vi var på och vi sa 8+4 och att kliniken hade räknat ut samma sak. Så han körde på det. Sedan var det dags för ultraljudet och han berättade att vi kör vaginalt ultraljud, vilket jag hade räknat med också. Vi berättade att vi var nervösa och att det här var första ultraljudet efter många års kämpande. Jag minns inte riktigt vad han svarade.

Han påbörjade undersökningen i alla fall och han var snabb med att säga "Åå ja, bra!" så vi andades ut lite. Sedan såg jag rätt snabbt ett flimrande på skärmen. Jag vände mig tvärt mot sambon och liksom försökte prata med honom bara genom min blick. Jag ser hjärtat slå! ville jag skrika.

Läkaren grejade på lite med ultraljudsmaskinen och försökte hitta hjärtljudet så att vi skulle få lyssna på det. Först måste han ha kommit lite tokigt till för man hörde bara några slag och sedan paus och sedan några slag till. Å nej, slår det ojämt? tänkte jag. Men läkaren verkade inte helt nöjd, så han grejade på ett tag till och sedan fick vi höra hjärtljudet på riktigt. Åå, så underbart! Har aldrig hört något så vackert! Sambon lyckades dessutom filma just då, så jag lyssnar på ljudet flera gånger om dagen bara för att försöka ta in att dom där hjärtslagen finns inuti min kropp. I mig finns det nu två hjärtan som slår. Går inte att greppa riktigt.

Läkaren lyckas också säga "det där är hjärtat, dom första hjärtslagen" på filmen, vilket var så bra tajmat! Han menade alltså dom första hjärtslagen som vi får höra.

Han fortsatte att berätta om vad han såg. Han visade gulesäcken och nån hinna som sedan skulle växa ihop med en annan. Sedan mätte han fostret och enligt maskinen var fostret på dag 8+4, alltså exakt enligt våra beräkningar också. Vilken lättnad!

Läkaren var mycket bättre än vi hade trott innan. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick just honom. Han tog det lugnt, berättade vad han såg och kändes väldigt snäll. Så skönt att det blev en fin upplevelse!

När vi gick ut till hissarna skickade jag ett meddelande till hela familjen om att hjärtat slår och jag tror alla blev lika lättade som vi (tja, vi är väl mest lättade, men ändå). Vi gick till bilen och grät tillsammans, lättade över att det gått bra.

❤️❤️❤️