Tankar inför förlossningen

Som jag har skrivit tidigare så har vi träffat en Aurorabarnmorska vid två tillfällen. Vi fick komma dit efter en remiss från vår barnmorska där jag uttryckte en hel del förlossningsrädsla. Och jag kan verkligen rekommendera ett eller ett par aurorasamtal om ni är förlossningsrädda.
 
Jag hade en hel del tankar och funderingar med mig när vi gick dit, jag tar några exempel här. Jag hade en bild över hur jag skulle vilja att personalen agerade vid olika tillfällen. Till exempel gällande kejsarsnitt, skulle dom vara minsta lilla oroliga för barnets mående vill jag att dom snittar direkt. Det kvittar hur hon kommer ut bara hon kommer ut levande, tänker jag. Jag hade även någon idé om att det är bättre att bli klippt där nere än att spricka okontrollerat. Sedan hade jag också läst om att värme där nere kan vara bra för att mjuka upp vävnaden innan huvudet kommer och trycker på. Jag var dessutom helt inställd på att jag skulle vilja ha ryggbedövning.
 
Efter samtalet med aurorabarnmorskan så har mina tankar ändrats en hel del. Det var skönt att höra att dom inte vill riskera något med barnet heller, så är det kejsarsnitt som krävs så snittar dom. Kanske självklart egentligen men ändå skönt att höra. Sedan förklarade hon lite mer gällande att bli klippt där nere och det visade sig att jag absolut inte vill bli klippt i onödan. Tydligen klipper dom alltid en muskel om dom måste klippa, jag trodde att det bara gällde "hud" typ. Dessutom lät det som att det läker fortare om man spricker självmant än om dom klipper. Och att dom värmer med något där nere för att mjuka upp vävnaden verkar vara rutin hos dom, vilket var skönt att höra, då behöver jag inte komma ihåg att be om det. 
 
När det gäller ryggbedövning så är jag inte alls lika säker på att jag vill ha det längre. Dels kan det dra ut på förlossningen och dels kan man tappa lite av känslan när det kommer till värkar och sånt, att man kanske inte förstår kroppens signaler på samma sätt längre. En av de eventuella biverkningarna var också kraftig huvudvärk veckan/veckorna efter förlossningen. Och jag som har en historik av migrän vill verkligen inte drabbas av en långdragen huvudvärk. Nu var väl inte risken så värst hög men den finns i alla fall. MEN, känner jag att jag inte pallar smärtan och vill ha något som tar bort den så är jag fortfarande öppen för ryggbedövning. Det är väl mer bara att jag har kommit fram till att det inte känns lika självklart som det gjorde innan. Innan skulle jag bara ha den, nu har jag mer inställningen att det blir som det blir.
 
Så det jag har landat i efter att ha pratat med henne och funderat mycket själv är att jag får lyssna mycket på personalen och lita på dom. Jag vill att dom tipsar mig om olika ställningar som kan hjälpa barnet att rotera ner i bäckenet lättare och gärna tips om avslappningsövningar som kan hjälpa mig att andas igenom värkarna. I utdrivningsskedet litar jag helt på att personalen vet vad dom gör. 
 
Jag är fortfarande lite rädd för förlossningen men jag har ändå nått en punkt där jag känner att jag kommer klara av det. Så kändes det inte innan. Jag blir mer och mer taggad på den och jag blir mer och mer övertygad om att kroppen vet vad den gör. Det enda jag kan göra är att försöka hjälpa kroppen på bästa sätt och där har personalen en stor kunskap som jag får ta till mig av. Efter att ha lyssnat på henne förstår jag också vilken oerhörd kompetens barnmorskorna har, vilket är lugnande.
 
Sedan tror jag också att det finns något inbyggt i oss som gör oss mindre rädda ju längre tiden går (gäller såklart inte alla men generellt sett). Jag tror att det är meningen att man ska bli så less att man bara vill ha det överstökat. Att viljan att få ut barnet blir större än rädslan för hur det ska komma ut.