IVF och jobbtankar
Jag pratade med kliniken i fredags. Jag kände mig lite förvirrad efter samtalet men jag tror jag att är med på vad som händer.
Läkaren har kikat på vår fråga och sköterskan ringde upp för att boka in ett telefonmöte med oss och honom. Vi bokade in mötet och sedan började hon prata om att vi skulle ha fått åka till kliniken för att gå igenom sprutorna osv. Alltså antar jag att det är grönt ljus på IVF. Hon ville att vi skulle skriva ner alla frågor vi har så vi är redo när läkaren ringer upp oss. Hon frågade när jag förväntas ha min nästa mens och sedan konstaterade hon att vi inte kommer hinna innan jul, vilket vi redan hade på känn.
Det är blandade känslor kring det här. Jag ser inte framemot äggplocket. Jag hoppas dom bedövar ordentligt. Egentligen är jag rädd för bedövning också för då känner man väl när dom sticker... Men jag håller fast vid att det är en större chans att lyckas och tänker att det är värt att köra IVF istället för insemination.
Igår mådde jag rätt dåligt. Jag tänkte att en sjukskrivning är väldigt nära, vilket gjorde att jag fick panik över allt möjligt. Pengar, ork m.m. Det kan ha bidragit att chefen berättade att hon är gravid. Där satt hon och berättade det som jag önskar att jag fick berätta. Det gör ganska ont. Självklart är jag glad för hennes skull, men jag är ledsen för vår.
Så mitt i all panik började vi prata om hur vi ska lösa allt. Hur ska vi ha råd om våra "gratisförsök" inte räcker? Jag blev stressad över mina 80%, tänk om jag blir sjukskriven och bara får ut 80% av 80%. Då går det inte ihop för mig, då räcker inte pengarna ens till dom vanliga utgifterna.
Vi kom fram till att jag kanske borde testa att gå upp i tid igen. Då släpper ångesten kring pengar. Plus att jag ska försöka få till så jag kan jobba hemifrån ibland, då drar jag ner lite på alla intryck och slipper det stimmiga kontorslandskapet ibland. Jag läste någonstans att man har rätt att sjukanmäla sig när man går på läkarbesöken och åker till kliniken, så då slipper jag även jobba in den tid jag missar.
Och en annan grej som jag har insett dom här sista dagarna är att jag behöver vara på jobbet runt sju på morgonen. Är jag där tidigt flyter dagen på bättre. Jag är piggare på morgonen, det är lugnare på kontoret och vid fikat kl.9 har jag redan betat av två timmar. Alltså kan jag gå hem runt 4 och ändå jobba heltid. Jag vet att det här inte är något revolutionerande, men jag känner hur stor skillnad det faktiskt gör jämfört med att jobba 8-17 eller 8.30-17.30, som jag brukar göra annars. Nu har jag varit på jobbet tidigare i några dagar och jag känner mig annorlunda när jag är där. Inte lika deppig. Dagen rullar på bättre. Så det får väl bli ett löfte till mig själv, att vara där tidigt för min egen skull, för att jag ska må bättre.
Jag är inte den som väntar om jag har kommit fram till något, så idag ordnade jag med min heltid. Från och med måndag kör jag 100% igen. Jag och chefen är överens om att vi testar ett tag och ser hur det går. Hon ser inga problem med att jag går ner i tid igen om det skulle behövas. Vi pratade också om möjligheten att jobba hemifrån ibland, vilket hon tycker är helt okej, det är bara några praktiska grejer vi behöver lösa först.
Det känns bättre än jag trodde det skulle göra. För bara en vecka sedan fick jag panik över att jobba heltid. Nu känns det ok. Jag får bli bättre på att sjukanmäla mig om jag mår psykiskt dåligt så jag inte nöter på tills jag går sönder, då tror jag nog att det kan funka rätt bra.