Att vända tankarna

Jag har reflekterat en del över mitt mående på sistone. Jag har nämligen känt mig mycket gladare och ljusare än på länge. Hur kan det komma sig? Hur kan det kännas lättare just nu? Mitt i behandlingarna?
 
Jag tror att det vände efter förlovningen. Eller egentligen efter vi hade beställt ringarna. Helt plötsligt fokuserade jag på något roligt flera gånger per dag. I två veckors tid längtade jag tills vi skulle hämta dom, jag föreställde mig hur ringarna skulle se ut på våra fingrar och jag log nog för mig själv varje gång jag tänkte på dom. Och, jag ler fortfarande varje gång jag tittar på mitt ringfinger.
 
Att tänka på något positivt och vara glad över något flera gånger om dagen, flera dagar i rad, gjorde något med mitt huvud. Istället för att endast innehålla mörka tankar om livet byttes några ut mot ljusa tankar och glädje. Det i sin tur gav nog en del andrum och en del bevis på att det finns saker att vara glad över.
 
Jag tror även att insikten i att jag är olycklig för att jag pausat livet har gjort sitt. Jag tror att jag har tagit in att jag inte kan fortsätta såhär. Jag kan inte pausa ALLT bara för vår kamp. Vad är kampen värd om inget av mig återstår när vi lyckas? Kampen är fortfarande lika viktig, men jag tar in mer saker i begreppet viktigt. Att leva. Att uppleva. Att njuta. Att må bra. Inte bara existera. Jag tror att det finns något där, något att arbeta vidare på.
 
Jag har också försökt att sänka min stressnivå. När jag tillslut fick det där trycket över bröstet kände jag att nu får det vara nog. Det är inte värt att stressa på det här viset. Den långvariga stressen måste bort. Till stor del för min egen skull, jag vill inte gärna skada kroppen på något vis, men också för en eventuell graviditet förstås. Ägglossningen spårade ur och kroppen mådde allmänt dåligt.
 
Den här behandlingen har jag inte avstått från något. Första gången drack jag ingen alkohol från mensens första dag, jag ville ge ägget dom bästa förutsättningarna. Jag åt bra och jag försökte leva så hälsosamt jag bara kunde. Den här gången har jag inte tänkt så. Den här gången har jag druckit alkohol (fortfarande med måtta, men ändå) och jag har passat på att äta mat som man kanske inte bör äta under graviditet, tänkte att jag unnar mig nu. Jag har försökt att njuta av varje fin stund vi haft tillsammans, njutit av vinet och getosten. Försökt tänka att det är bättre att leva än att pausa.
Nu efter inseminationen avstår jag såklart från alkohol och mat som sägs vara bra att undvika. 
 
Jag försöker även hålla en annan inställning till huruvida vi kommer lyckas. Jag försöker att tänka positivt. Försöker att sända positiv energi till ägget och spermierna. Heja på istället för att oroa mig. Oron kommer säkert som ett brev på posten om en vecka, ungefär när ägget borde fästa, men jag ska försöka hålla emot. Vad har jag att förlora på att vara positiv? Hårdare fall om det inte går? Ja, kanske. Men jag tror att den energi jag samlar på mig nu kan väga upp lite grann.
 
Sist men inte minst så försöker jag fokusera på dom förutsättningar vi har denna gång. Äggblåsan såg fin ut, ägglossningen skedde några timmar efter insemination vilket läkaren tyckte var optimalt, slemhinnan är tjusig, vi ger den en extra skjuts med lite Lutinus (hehe ja, mycket kladdigare än jag hade föreställt mig), "dopade" spermier, jag blödde inget efter inseminationen vilket känns skönt psykiskt och att ägget släppte från den sida där jag med egna ögon sett att äggledaren har fri passage (det var svårt att se min andra sida). Jag har en bra känsla inför detta och det är den jag vill hålla fast vid just nu.
1 Linnea:

skriven

Njut och ta till vara på all glädje. Det är du väl värd.

2 Linnea:

skriven

Njut och ta till vara på all glädje. Det är du väl värd.

Svar: Tack <3 <3
Vår väg till ett barn

Kommentera här: