Ett sätt att leva
Det känns som att jag går runt och försöker hitta ett sätt att leva. Ett sätt att förhålla mig till livet i ovisshet. Sambon menar på att hela livet kommer vara så, att man aldrig vet vad som väntar gällande någonting. Ja, det ligger väl något i det.
Jag tycker bara att det här med barn är en rätt stor grej... Att inte veta om vi någonsin blir föräldrar är en ganska stor fråga känner jag. Jag har svårt att gå vidare. Svårt att hitta en plats som passar mig i det här.
Härom kvällen insåg jag att jag kanske behöver lära mig leva med tanken på att det kanske inte går. Kanske det är nyckeln till att kunna leva ett bra liv i väntan? Jag kommer aldrig vara "fine" med att det inte skulle gå,
men jag kanske behöver inse att livet KAN bli bra ändå... det här blev virrigt, är det någon som förstår hur jag tänker?