Tecken på depression?

Det här kommer nog låta lite galet då jag bara för ett inlägg sedan berättade om hur bra jag mår. Vilket jag också gör, på sätt och vis. 

Jag mår bättre på många sätt. Jag har mer energi att göra saker och jag är gladare och när jag ler så är det äkta igen. Grejen är bara att jag samtidigt ser tecken på depression.

Jag är trött hela tiden. Jag snoozar 1,5h varje morgon för att jag inte orkar kliva upp. Jag känner mig lite avstängd. Jag har svårt att fokusera och jag har lite svårt att tycka saker är roliga. Jag är irriterad ofta, eller jag svänger snabbt från glad till tvärt irriterad om något går emot mig eller om någon inte förstår vad jag menar. Jag, som vanligtvis har rätt bra tålamod, känner inte riktigt igen mig själv. 

Samtidigt är det väl inte så konstigt att känslorna kommer ikapp en emellanåt. Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag oroar mig att mensen ska vara seg när vi planerar återföring, att slemhinnan ska vara för tunn osv. Jag oroar mig för min syster som har det kämpigt och som snart kommer bli kallad till IVF-kliniken. Jag tänker på mina föräldrar som har det jobbigt för att båda deras barn har det jobbigt. Vår mamma har alltid energi att fixa och greja hemma och det var nog inte förrän hon inte längre hade energi till det som jag insåg att även hon mår rätt dåligt över det här. Jag oroar mig för farmor som åkt på influensan och som är 84år gammal. Och att jag inte hälsar på mormor tillräckligt ofta. Att jag snart fyller 30år och borde bjuda in till något typ av kalas. Att jag inte blev mamma före 30, trots att jag var 26 när vi började. Att jag får ont i kroppen av minsta lilla, något som begränsar mig. Jag oroar mig för jobbet där det sker en del omstruktureringar nu som jag inte känner mig bekväm med. Att jag inte ska hitta ett jobb jag trivs med. Jag oroar mig över pengar och husrenovering. Ja, listan kan göras ännu lite längre..

Planen nu är i alla fall att vara extra snäll med mig själv. Behandla mig själv mjukt och göra saker jag tycker om. På yogan i måndags kände jag en sådan kärlek för mig själv och min kropp. Jag kände att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Hur ofta känner man så egentligen? Väldigt sällan insåg jag. 

Du (som läser detta) är viktig, glöm aldrig det! <3

Kommentera här: