Oro sent i graviditeten

Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag kan bli så fruktansvärt orolig att det ska hinna hända bebisen något innan förlossningen drar igång. 
 
Det här med lättåtkomlig information på nätet är ju både bra och dåligt. För ett tag sedan läste jag något om barn som dör sent i graviditeten och det där har etsat sig fast i mig (tips, googla inte ens på sånt, det tillför inte någonting bra alls). Trots att allt pekar på att hon växer och mår bra så kan jag bli så orolig att jag får ångest. Hon får f*n inte lämna oss nu. Jag vill träffa henne, mysa med henne, vara med när hon växer upp osv. Jag är så fäst vid det här barnet nu att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan henne (förstår ju dock att dom allra flesta känner så i slutet av graviditeten).
 
Jag har varit nära på att ringa in på grund av minskade rörelser men så brukar hon komma igång igen så att jag blir tillräckligt lugn för att inte ringa in i alla fall, även om jag inte direkt känner mig avslappnad. Ibland är jag sugen på att boka in ett privat ultraljud bara för att få se henne, höra att allt står rätt till, men så kan jag känna mig fånig och låter bli.
 
Igår var en jobbig dag. Dels tror jag det beror på att jag tillslut kommer ner i varv efter att ha slutat jobba och då blir jag kraftigt understimulerad på något sätt. Hjärnan får helt plötsligt en massa tid över till att tänka. Och dels tror jag det beror på att jag hinner bygga upp en massa olika scenarion i huvudet på saker som kan gå snett, och tillslut spårar det ur. Så jag grät en hel del och sambon försökte lugna. Försökte säga att det inte finns något som säger att det skulle vara något fel osv. Jag har lite svårt att ta till mig det där och då men jag tror att det ändå lugnar mig. Idag känns det lite bättre, så kanske det ibland räcker med att bara få prata om det, ösa ur sig allt man går och tänker på.. 
 
Jag tänker att jag får ta upp den här oron med barnmorskan på torsdag och se vad hon säger. Kanske finns det någon hon kan kolla eller säga för att lugna mig. En kompis tyckte att jag kunde fråga om igångsättning på BF om hon inte kommit innan dess, just för att inte oron ska ta över, men jag vet inte riktigt. Jag har tänkt tanken själv också men jag känner mig så fånig. Det känns som att man borde ha "större problem" än vad jag har för att få en igångsättning. Samtidigt har vi ju en hel del i bagaget så det kanske är tillräckligt för att motivera det, jag vet inte... Men om jag börjar med att ta upp oron med BM så kan vi se vart det leder helt enkelt. Det kan ju vara till hjälp om vi skulle kunna få en undersökning på specialistmödravården eller något också. En extra kontroll bara, men tror inte man får en sån hur som helst heller..
 
Jag hoppas verkligen att hon kommer snart, att vi inte behöver gå över så länge och att hon är frisk och mår bra. Finns inget jag önskar så mycket just nu som att hon ska klara sig.
 
Jag hade tänkt skriva om förlossningstankar här också men det får nog bli ett eget inlägg, blev lite väl mycket text om oro, hehe :)
1 Nina :

skriven

Åh vad jobbigt, förstår verkligen att du går och oroar dig nu när du har all tid i världen, men det finns inga som helst skäl att oroa dig ❤ Om det går, försök sysselsätta dig dagligen och träffa folk, ha saker som gör att tiden går fortare så kommer hon snart. Kram på er!

2 Marika:

skriven

Känner igen mig så i din oro och grät flera ggr under min senaste graviditet då jag var rädd att nått var fel. Men allt va bra. Jag är en person som oroar mig mkt oxå. Jag tycker du gör rätt i att prata med bm och sen kan du alltid ringa till förlossningen när du känner dig så där super ororlig, berätta läget och låt dom lugna dig eller så säger dom att det säkert inte är nån fara med att du gärna får komma in o så kikar de lite och ser att allt är bra så kan du åka hem lite lugnare igen. Vi gjorde det två ggr då jag tyckte rörelserna minskat. Dom är super snälla och förstående. Hoppas du får den stöttning du behöver nu sista tiden!

Kommentera här: