Vår väg till ett barn

Jag vill inte trycka på er någon förlossningsberättelse om ni inte vill läsa eller höra sådana. Kanske någon är gravid och hellre låter bli? Helt okej oavsett, läs vidare eller läs inte vidare, gör det som känns bäst för dig. :)

 

Dom här första tre månaderna med Sally hos oss har varit som en fjärde trimester. Känslorna har varit lite överallt, kroppen har behövt tid att läka och psyket har haft sina upp- och nedgångar också. Sally har nu passerat tre månader och vi har äntligen börjat landa rätt bra i det nya livet. Första fem veckorna förstod jag inte hur folk kunde tänka sig två barn. Gå igenom det här två gånger? Va?! Men nu börjar jag förstå. Jag börjar redan längta efter att få uppleva detta igen. Få en liten revansch, få genomgå en graviditet och faktiskt kunna tro på att det KAN gå bra. Att föda och veta att jag kommer klara av det (även om jag verkligen inte ser framemot det) och att få ta mig igenom första veckorna och faktiskt kunna slappna av en smula också. Men vi får se om vi har den turen längre fram eller inte. 

 

Själva förlossningen startade i alla fall precis som jag hade önskat. Vattenavgång! 

 

Egentligen började den nog redan på dagen. Det var väldigt lugnt i magen. Sally rörde sig knappt alls under hela dagen, några små buffar här och där. Vi var ute i stugan med mina föräldrar och fikade i solen. Jag sa till dom att jag var lite orolig att något var fel. Sedan skojade vi om att hon skulle kunna vara hos oss samma tid nästa dag. Bara tanken på det kändes ju galen. 

På kvällen var jag så orolig att jag tillslut ringde in till förlossningen. Vi hade räknat sparkar och räknat hennes puls och tyckte att båda var lägre än vanligt. Förlossningens svar var något i stil med "nä, men om du känner henne röra sig så får du helt enkelt lita på att allt är bra". Efter det samtalet var jag så jäkla arg och ledsen. Jag grät i sambons famn i en halvtimme tror jag. Jag minns att jag sa "det får f*n inte dra igång inatt, jag vill inte åka in och träffa den där personalen!!".

.

Men det gjorde det! Kl 03:15 vaknade jag och hade lite ont långt ner i magen, tänkte att jag nog var kissnödig. Jag skulle precis börja resa mig upp när vattnet plötsligt går. Jag blev så förvånad! Jag knuffade på sambon flera gånger och sa "älskling, vattnet går!!". Sambon var yrvaken och fattade ingenting, så jag fick uppreda mig några gånger. Tillslut förstod han att jag pratade om vattnet och satte handen mellan mina ben för att känna. Sedan var vi båda klarvakna. Sambon fick försöka torka upp sängen medan jag satt på toan och lät vattnet rinna medan jag ringde förlossningen. Självklart kom jag fram till samma barnmorska som jag pratade med några timmar tidigare. Dom registrerade i alla fall att vattnet gått och vi fick en tid vid 07:30 för en kontroll om inget hade hänt innan dess. Under tiden jag pratade med dom hade jag lite molvärk men inte mer än så.

 

Jag tog en stor binda och gick till sängen igen för att försöka sova en stund. Jag hann knappt blunda innan värkarna började smyga sig på. Dom gjorde lite ont men var hanterbara från början. Jag klockade och ibland var det 3 minuter emellan och ibland 10. Vid 4-tiden kändes det som att dom var igång på riktigt. Jag hade ganska ont och låg i sängen och andades igenom dom, men dom var fortfarande hanterbara. Efter en stund började dom göra allt mer ont, så jag ställde mig i duschen för att försöka få lite smärtlindring av värmen. Det hjälpte lite men inte tillräckligt. Tillslut sa jag till sambon att vi måste åka in. Han fixade lite smörgåsar att ta med och slängde med det sista i förlossningsväskan. Han fick även ringa in till förlossningen och meddela att vi ville komma in nu. Själv försökte jag hjälpa till med packningen som skulle med men fick ställa mig på alla fyra på golvet eller sätta mig på golvet med jämna mellanrum för att jag hade så ont. 

 

Vid 6-tiden åkte vi mot förlossningen. Sambon skjutsade mig i rullstol från akuten (vanliga entrén är stängd på natten) och jag tog ett par värkar på vägen. Vi fick komma in i förlossningsrum nummer 9, mitt turnummer, och fick invänta undersökning. Kvinnan jag pratade med på telefonen tog emot oss och visade oss in på rummet men sedan hade dom personalbyte och den nya barnmorskan kom in vid 7-tiden. Hon undersökte mig och jag var öppen 4cm. Vi skulle alltså få stanna!

 

Jag sa att jag ville ha ryggbedövning och att jag gärna ville börja med lustgasen direkt. Här någonstans började paniken inom mig att växa. Det gjorde ondare och ondare och jag fick svårare att hantera smärtan. Innan narkosläkaren kom för att sätta bedövningen hade jag panik på riktigt. Som tur var gick det rätt snabbt allting, eller det kändes så i alla fall, och när ryggbedövningen började verka släppte paniken. Det kändes som att jag fick livet tillbaka. Nu kunde jag prata igen och kunde till och med äta våra smörgåsar. Jag kände ingenting längre, så skönt!

 

Runt 11-tiden undersökte dom mig igen. Då hade jag bara öppnat mig 1cm på två timmar, vilket dom tycker är lite för lite. Dom satte därmed in värkstimulerande dropp och lite vätska i armen på mig. Droppet tog och nu avlöste värkarna varandra. Jag kände som tur var inget men på skärmen kunde vi se att värkarna aldrig riktigt pausades. Kurvan bara vände på botten och gick uppåt direkt igen.

 

När jag var 7-8 cm öppen började smärtan tränga igenom ryggbedövningen och paniken började komma tillbaka. Jag provade med lustgasen igen men den räckte inte till. Tillslut grät jag och sa att jag inte klarar det här och att dom måste göra något. Då fick jag veta att dom kunde ge en extrados ryggbedövning och höja dosen som skjuts in hela tiden. Tack och lov! Efter att dom hade höjt dosen släppte paniken igen. Smärtan försvann dock inte helt. Så jag hade fortfarande rätt ont men kunde i alla fall hantera den nu. Lustgasen var en bra hjälp för att hålla min andning lugn. Jag vet egentligen inte om den var så smärtlindrande för mig men den hjälpte mig att hålla fokus.

 

Runt 13-tiden började jag vilja krysta. Jag var helt öppen men tappen var inte helt utplånad. Det var alltså inga krystvärkar ännu. Jag låg dock och småkrystade ändå för jag tyckte smärtan var lättare att hantera om jag gjorde något aktivt. 

 

Jag minns att barnmorskan sa något om att hon skulle komma tillbaka om en timme och kolla hur det ser ut då. EN TIMME?! EN HEL J*VLA TIMME TILL? Man hinner ju fundera lite på hur många värkar man måste ta sig igenom på en timme. Men som tur är tappade jag tidsuppfattningen helt och den där timmen gick snabbare än väntat. 

 

Vid 14-tiden hade dom skiftbyte och in kom ett nytt gäng. Där och då kändes det jobbigt att inte få ha kvar vår barnmorska men det nya gänget visade sig vara bra också. Det var en barnmorskestudent som fick sköta förlossningen tillsammans med en ordinarie barnmorska. Den där studenten var riktigt duktig, hade aldrig anat att hon var student om hon inte hade sagt det själv.

 

Runt 14:20 gjordes en ny undersökning och jag var nu helt öppen. Dock hade inte Sally kommit hela vägen ner. Jag förstod först inte, kan man vara helt öppen men ändå inte redo att krysta?

Jag fick provkrysta några gånger i sittande position men Sally ville inte lägga sig rätt. Vid 14:35 fick jag lägga mig på vänster sida för att se om det kunde hjälpa. Och det gjorde det! Helt plötsligt hade hon halkat ner sista biten och kroppen var redo att krysta ut henne. Jag krystade i 45 minuter innan hon tillslut kom ut. Det kändes länge men det var väl säkert bra för kroppen att det inte gick alltför fort.

 

Jag tror att jag typ sov mellan krystvärkarna. Jag var i princip helt borta. Men på något konstigt sätt hörde jag den information jag behövde höra och gjorde som barnmorskorna sa. Jag förstår egentligen inte hur jag kunde vara så medveten och så borta på samma gång. Jag fick beröm för kraften i mina krystningar och jag kände själv hur jag tillslut bara struntade i allt som hade med pinsamt att göra och bara tog i samtidigt som jag slappnade av där nere.

 

15:20 föddes vår dotter. En frisk och stark tjej som låg och skrek på mitt bröst en bra stund. Det kändes bra. Dom lät navelsträngen sitta kvar en stund för att blodet skulle pulsera färdigt och jag hörde att dom säga något i stil med "oj, vad det pulserar länge". Jag vet inte om det är bra eller dåligt men i och med att man låter den sitta så antar jag att det är bra? Hur som helst, sambon fick tillslut klippa navelsträngen.

 

Barnmorskan började sedan trycka på min mage för att försöka få moderkakan att komma ut. Vilket den dock inte ville. Jag fick försöka krysta ut den genom att blåsa i någon flaska samtidigt. Tycker inte den där flaskan hjälpte alls men gav det ett försök i alla fall. Moderkakan satt fortfarande fast. Tillslut fick jag ställa mig upp medan två personer höll mig i vardera armen och barnmorskan satt på golvet och drog i navelsträngen medan jag krystade. Det här låter kanske värre än den var. Jag skrattade lite och hade inte ont så för min del gick det bra. Jag var mest rätt att den inte skulle släppa alls. Men tillslut gjorde den det. 

 

Efter att dom hade kontrollerat att moderkakan var hel höll hon upp den så vi fick se den. Det var rätt häftigt. Tänk att den där saken har hjälpt vårt barn att växa i alla dessa månader. <3

 

Jag fick två bristningar och några "skrapsår". En bristning i grad 1 och en i grad 2. Den i grad 2 var en muskel som gått av och den i grad 1 var väl vävnad som spruckit om jag minns rätt. Dom bedövade mig och sydde i typ 45 minuter. Det där berömda fikat, som alla njuter så mycket av, det tryckte jag i mig liggandes i sängen medan dom satt mellan mina ben och sydde. Men det gjorde inte så mycket, fikat var väldigt gott och jag kände inget där nere så det gick bra ändå. Vid något tillfälle hörde jag att dom funderade på var den där muskeln egentligen skulle sitta, haha, kändes ju tryggt... Men tror det löste sig ;)

Sally, som hade varit hos sin pappa medan jag krystade ut moderkakan, låg nu på mitt bröst och sög. Otroligt att barnet vet direkt hur dom ska göra. Hon snuttade i två timmar!

 

Sambon var mitt trygga stöd under hela förlossningen. När jag inte längre kunde prata gick han in och berättade hur jag ville ha det. Han kändes som en beskyddare som fanns där och gjorde allt för att jag skulle ha det så bra som möjligt. <3