Livet är fortfarande tufft, men också underbart

Just nu sitter vi i bilen påväg till ett sjukhus ett par timmar hemifrån. Sally fick en till urinvägsinfektion en månad efter den första, där man även hittade en "annorlunda bakterie", vilket gjorde att läkarna vill kolla att njurarna fungerar som dom ska. Så idag ska dom spruta in kontrastvätska i blodet på henne och sedan röntga njurarna för att se hur dom fungerar. Lite naivt tänker man att det såklart inte kommer vara något fel, samtidigt förstår man ju att någon viss procent av alla som gör undersökningen faktiskt har något fel. Så en viss oro finns såklart.

Livet har blivit väldigt mycket bättre på många vis. Hjärtat läker litegrann hela tiden. Sally får oss att skratta så äkta. Att inte längre vara ofrivilligt barnlös är verkligen en lättnad.

Men på många vis är livet fortfarande otroligt svårt också. Min sambo är fortfarande arbetssökande, jag går på föräldrapeng, huset behöver renoveras, att ha barn kostar en hel del, osv. Pengar är ett stort orosmoln. En enkel lösning är förstås att jag börjar jobba igen men det är jag verkligen inte redo för.

Att vara arbetssökande under en lång tid sätter sig även på självförtroendet. Min sambo mår inte alltid så bra. Det känns som att han ramlar ner i depressioner med jämna mellanrum. Eller att det kanske alltid finns där i bakgrunden men att han med jämna mellanrum håller sig flytande. Jag vet inte, men det är väldigt tufft för honom, för mig och för oss som par.

Vi har väl bestämt oss för att sälja huset, flytta till lägenhet ett tag och sedan fundera i lugn och ro på hur och var vi ska bo. Problemet är bara dom påbörjade renoveringarna som behöver färdigställas innan huset är redo för försäljning. Med dålig ork och lite pengar går det rätt tungt. Vi upptäckte dessutom att taket läcker in precis ovanför vårt nyrenoverade kök...

Sambon blir rätt stressad över jobbsökandet och husrenoverandet och har därför lite svårt för att ta hand om Sally vissa dagar. Han får panik och blir nedstämt om hon är missnöjd. Det här gör att jag får ratta i princip allt annat själv. Jag tar Sally alla nätter och största delen av dagarna, jag handlar och planerar maten nästan varje dag, tvättar och sorterar hennes kläder. Jag sköter alla inköp till Sally, jag försöker hålla ihop oss som familj, jag sköter kontakten med sjukvården, hjälper sambon med CV-skrivande, jag tar med mig Sally var jag än åker, jag och Sally åker ofta själva och hälsar på mina föräldrar eller andra släktingar/vänner, osv.

Och på allt det här så kämpar vi på med att försöka få Sally att äta lite ersättning så hon blir mättare. Just nu vaknat hon oftast varje timme och ammar hela nätterna och sover typ en halvtimme i sträck tre gånger om dagen. Vilket ger minimalt med egentid för mig. Kanske borde jag vila när hon väl sover men då sätter jag mig oftast och syr lite gosedjur eller läser en bok. 

En del av mig har kommit in i det här också men vissa dagar blir verkligen tuffa. Då känner jag mig väldigt ensam och som att allt ligger på mig. Den där berömda sömnbristen som småbarnsförälder känns enkel i sammanhanget...

Häromdagen insåg jag dessutom att varje frysåterföring kostar 18 000kr?! Helt galet. 18 000kr per gång. Fem embryon i frysen. 5x18 000=90 000kr. Och om inte dom räcker till ett syskon så får vi börja betala IVF som är ännu dyrare. Jag trodde att det kostade runt 10 000kr/FET och hade väl någonstans accepterat det, så 18 kom som en chock. Jag blev så fruktansvärt arg. Och den där starka känslan av orättvisa som nästan försvunnit bubblade upp igen. Hur många har typ 100 000kr som ligger och skräpar och som man utan problem kan lägga på IVF:ande? Finns det alltså människor som bara har det lite mysigt hemma och vips så kommer det en bebis? Människor som kan ligga sig till 8 ungar medan vi knappt får ihop det till två?
Jag vet att jag pratar ytterligheter här. Många kämpar även om inte alla gör IVF. Jag antar att jag bara måste låta det sjunka in.

Det här blev ett spretigt inlägg. Det blir väl så när man skriver mer sällan.

Hoppas att ni mår bra ❤️
1 Anonym:

skriven

Det låter faktiskt väldigt tufft :( Jag vet tyvärr EXAKT hur det är att ha en arbetslös och deprimerad sambo och hur skev fördelningen kan bli när det gäller att ta hand om barnet. Jag inser när jag läser dina ord hur illa det är även för oss. Vi har tyvärr inte förrän nu bokat tid för familjeterapi. Det är ju så lätt att halka med den som är deprimerad och själv börja ta allt ansvar, men du orkar inte bära allt! ❤ Ta hand om dig själv också och be andra om hjälp när det behövs! Hoppas att det snart ordnar upp sig för sin sambo. Kramar

2 kateje.blogg.se:

skriven

Hej.
Jag kom in på din blogg och inser att vår resa lite påminner om varandra. Vår resa började julen 2014 och efter IVF mars 2018 välkomnade vi vår flicka december 2018. Jag har precis börjat blogga för att skriva av mig alla känslor som jag upplevde under denna tid. Stort grattis till er dotter.

3 Linnea:

skriven

Låter jätte jätte tufft. Javisst det är tufft att vara småbarnsförälder. Men när det dessutom sammanfaller med allt annat ni går igenom. Fy fan... Vad livet är orättvist.

4 Linnea:

skriven

Låter jätte jätte tufft. Javisst det är tufft att vara småbarnsförälder. Men när det dessutom sammanfaller med allt annat ni går igenom. Fy fan... Vad livet är orättvist.

Kommentera här: