Ensam hemma
Sambon är på aw ikväll, vilket jag tycker är bra. Vi behöver roa oss, både tillsammans och på var sitt håll. Själv ska jag på aw med mitt jobb på fredag.
Jag såg framemot en kväll själv, faktiskt. Jag brukar tycka att det är skönt. Få vara ensam lite. Men usch vad jobbigt det blev ikväll. Från början gick det bra, tränade efter jobbet, duschade och åt lite middag. Har sett lite tv och surfat. Men vad ska jag göra nu då? Det kryper i kroppen. Jag är väldigt nära på att åka till mamma och pappa en sväng bara för att inte vara ensam. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Måste ha något att göra.
Jag var nära på att skicka ett sms till sambon och säga att det var tuffare än jag trodde att vara själv, men ångrade mig i sista stund. Han hittar så sällan på saker att jag bara inte kan förstöra hans kväll. Jag får härda ut.
Jag kanske skulle ge mig på att känna lite? Jag lever fortfarande i någon form av förnekelse. "Jag längtar inte alls efter barn", "nejdå, vi har inte alls gått igenom snart två jobbiga år som ofrivilligt barnlös". Vi skulle ha börjat med IVF nu, i mina drömmar hade vi kunnat vara gravida inom någon vecka, men det känns över huvud taget ingenting när jag tänker på det. Jag kan inte ens förstå att det var dom tankarna jag hade för bara två veckor sedan. Att jag då till och med vågade hoppas, vi tittade lite på barngrejer och drömde oss bort.
Men det här med barn är fortfarande ett tomrum i mitt huvud. Övriga tankar har börjat komma igång igen, jag har börjat känna av hunger och varmt/kallt osv. Jag har många tankar som snurrar samtidigt, som det var innan. Men inga känslor kring barn. När kollegor pratar om sina barn känner jag inget heller, inte ens det minsta avundsjuk.
Sambon tycker att jag ska sluta gå runt och vänta på att börja må dåligt, för då kommer jag må dåligt för att jag förväntar mig det. Jag förstår hur han tänker men jag håller inte riktigt med. För mig är det ofattbart att gå från att vara ledsen och måttligt deprimerad sedan utredningen började, till att vara glad och lycklig när vi får veta att vi inte kan få barn. Någonting står inte rätt till hos mig och jag vill bli mig själv igen. Jag vill känna igen.
skriven
Åh jag ligger lite efter i mitt läsande så såg detta nu.Jag hoppas att du fick en trevlig aw och att kvällen ändå gick. Har du ringt till en kurator? Jag kan inte sätta mig in i ert fruktansvärda besked helt men jag vet ju hur jag har hanterat förluster. Vid till exempel mitt missfall dammade jag av mig och låtsades som ingenting väldigt snabbt, men fick lära mig vid mitt psykologsamtal att jag behöver sörja. Det är inte samma sak men jag tror att du kanske iaf borde prata med någon som vet, typ en kurator, psykolog eller liknande. Vill bara krama om dig!! Styrka till dig💓💓