Vår väg till ett barn

Hösten 2016:

- jag skulle bli gravid, så varje gång jag kollade på kläder funderade jag på om det skulle rymmas en gravidmage i dom

- jag skulle inte kunna gå på samma träningspass längre (både på grund av övningarna och för att jag skulle missa en del under behandling)

- jag skulle snart få gå på föräldraledighet och få tid att fundera över livet och vad jag vill jobba med

- det skulle ordna sig, vi skulle få börja må bra igen

- jag skulle få vara föräldraledig samtidigt som min nära kusin

- jag skulle få bli en del i barnsnacket bland vännerna

- det ena sovrummet skulle bli barnrum

- till jul 2016 skulle jag önska mig saker till vårt ofödda barn

I och med att vi inte ens fick påbörja behandling så rasade allt.

- det är knappt roligt att kolla kläder längre

- jag tränade knappt alls under hösten eftersom varje pass påminde om att det inte hade blivit någon behandling (jag har börjat träna nu men det är ändå en konstant påminnelse)

- jag har blivit otroligt förvirrad gällande arbetslivet, den där möjligheten att få tid ifrån och reflektera sköts fram ett år eller mer vilket gör att jag mår dåligt och inte vill gå till jobbet

- det ordnade sig inte, vi började må sämre än vi någonsin gjort tidigare 

- min kusin hinner vara föräldraledig utan mig

- jag är fortfarande inte en del i barnsnacket, vilket gör ont varje gång

- det blev inget barnrum, det blev ett kontor...

- julen kändes meningslös, fanns bara en sak vi önskade oss och den kunde vi inte få och att umgås med familjen bland småbarn och gravida gjorde inte julen lättare

Jag inser ju att det är orättvist mot barnet att ställa upp en mängd förväntningar på helt andra saker i samband med föräldraledighet m.m. Samtidigt är det svårt att låta bli. Man slutar ju aldrig riktigt drömma. Jag tror att alla dom här sakerna tillsammans gör allt ännu jobbigare. Inte nog med det tunga besked vi fick, allt annat jag hoppats på rasade också.