Att berätta för alla

Nu har jag berättat för alla jag jobbar med att vi har en liten bebis på gång. Igår berättade jag för min arbetsgrupp och idag för några till utanför. 

Nu ikväll mår jag nästan illa av oro. Tänk om jag har berättat för alla för tidigt? Tänk om det händer något i nästa vecka och jag måste berätta att det inte gick?

Vi har ju nyss sett att den lever och mår fint. Riskerna har minskat kraftigt. Men, risken finns ju där ändå och kommer alltid att finnas. 

Borde jag ha väntat till efter rutinultraljudet?

Samtidigt syns magen lite och börjar bli svår att dölja. Tycker jag i alla fall, mina jobbarkompisar verkar inte tycka att den är så synlig..

Och en del av mig vill bara NJUTA av att få berätta en sådan här grej. Se glädjen i andras ögon och hur intresserade dom blir av hur den lill* mår och hur långt gången jag är osv. Det är en sådan skön kontrast mot hur livet var för någon månad sedan. Jag känner mig så glad när vi pratar och i just den stunden känner jag bara skit samma, jag vill njuta NU oavsett hur det går. Man kan aldrig glädjas i onödan. Det är ju bättre att må bra när man kan.

Men ikväll är jag orolig och jag vet inte hur jag ska hantera det...