Långt kvar
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker, och regnet känns.
En låt av Winnerbäck med en textrad som verkligen träffar mig. Jag har tänkt att man glömmer så himla fort. Nu när jag mår bättre börjar jag fundera om hösten verkligen var så jobbig som jag föreställde mig. Tänk om det mest bara var inbillning?
Det här är farliga tankar. Jag vill såklart inte vara kvar i det jobbiga, men jag vill heller inte förminska den tid som varit. Det känns viktigt att komma ihåg hur otroligt dåligt vi mått. Stunderna där man inte velat leva längre (men heller inte dö), perioderna där man vill skada sig själv för att få känna någonting, vad som helst bara det känns.
När jag hörde den där textraden, eller när den äntligen sjönk in, insåg jag att det är lätt att se hur sjuk vi har varit. Så som jag mår nu, fortfarande inte på topp men ändå mycket bättre än förut, har jag inte mått på över ett halvår. Inte en enda gång på så lång tid. Det är galet när jag tänker efter, att ha mått så dåligt att vi inte varit över ytan alls. Det är lättare att se det nu, hur sjuk man en gång var.
Samtidigt är det lätt att glömma bort sig nu. Tänka att man mår bra och bli irriterad när man inte gör det. Jag glömmer att vi fortfarande är mitt i alltihopa. Vi har ju inte ens påbörjat någon behandling än. Vi har kanske kommit halvvägs, om ens det.
Jag är glad att vi kan skratta igen men jag försöker komma ihåg att det inte är slut än och att det är okej att må dåligt vissa dagar. Jag reagerar fortfarande starkt på vissa filmer (särskilt dom om sorg) och vissa kommentarer eller samtalsämnen slår hårt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske mest bara skriva av mig, får ur mig det som snurrar i huvudet...